Tre Solar kunde lika gärna ha hetat Tre månar, Tre bullar eller Tre trattkantareller utan att filmens misslyckade försök att vara djupgående drama hade förändrats nämnvärt. Filmen är ett haveri på så många nivåer att det är märkligt att inspelningen inte blev anmäld till yrkesinspektionen. Låt mig få agera haverikommission en stund så kanske vi kan reda ut vad som gick snett.
Först kommer vi till Richard Hoberts manus som fungerar lika stabiliserande som en knäckt ryggrad där samtliga kotor vittrat sönder. Nivån är i bästa fall dålig och överlag usel. Han lyckas med konststycket att berätta så lite som möjligt med största möjliga saktfärdighet:
Det är nu fyra år sedan mamma Hanna Röde (Lena Endre) såg sin man Ulf (Mikael Persbrandt) ge sig av ut i Korståget mot de otrogna. En dag anländer en budbärare med besked om att hennes man är på väg hem. Genast rider hon iväg för att möta honom. Och hon rider och rider och rider lite till. Sedan möter hon Joel (Kjell Bergqvist), en vän vars familj just dött i pesten. Tillsammans rider de och rider och rider lite till. Ska hon lyckas undgå strapatsens lurande faror och få tillbaka sin älskade igen?
Om man provar att hoppa fram kapitelvis i filmen märker man att Hanna rider i nästan varje kapitel. Det är en filmproduktion som tagit ridandet som konstart på större allvar än sin potentiella publik. Filmens foto är likaledes oinspirerat, trött, dött och slött. Av de fantastiska inspelningsplatserna (Österlen, Västkusten och Öland) har man fått fram något trist bruntonat som känns mer dokusåpa 2000 än långfilm 2004.
Även musiken fattas något. Den klämtar desperat av new age och ger en spirituellt överdriven ljudkuliss till de många ridsekvenserna. Kostymerna är det däremot inget större fel på. Där håller filmen faktiskt en godkänd nivå. Fast den som valt ut perukerna förtjänar en rejäl kölhalning eller två; Persbrandts stripigt långhåriga flickfrilla lockar till upprepade gapskratt och övriga manliga hårdekorationer suger de med.
Av skådespelarna är Maria Bonnevie minst dålig. Sedan kommer Rikard Wolff, Rolf Lassgård och Björn Granath. De ledande rollernas katastrofrepliker hanteras olika av filmens toppaktörer. Endre försöker med känsla och tar i från tårna för att pressa liv i det döda. Särskilt utmattande är hennes inre monologer som riskerar att implodera. Rakt motsatt är Bergqvists taktik; han verkar inte bry sig för fem öre utan bara rabblar fram orden som om han vore gäst i TV. Oavsett metodval förenas alla inblandande inte bara av att tillhöra den svenska Dramateneliten, utan också av att göra extremt svaga prestationer.
Haverikommissionens slutsats är att alla inblandade bör skämmas. Sonet Film ska skämmas. Producent Peter Possne ska skämmas. Svenska Filminstitutet och den ansvariga filmkonsulenten som beviljade filmen miljoner i förhandsstöd ska skämmas. Skådespelarna ska skämmas. Och mest av allt ska Richard Hobert skämmas. Han har gjort en av de mest ruttna svenska filmerna någonsin och en av de sämsta filmerna som jag har sett, alla kategorier. Den enda som varit sämre är Welcome Home Brother Charles, en film om en svart man som stryper sina offer med sin slingrande penis. Skämmes ta mig fan! Betyg: 1.
No comments:
Post a Comment