Välkommen till Suburbia! ropar inledningen till mig. Det är de välbeställda medelklassfamiljernas förort vi talar om: det amerikanskt amerikanska med stora villor, härliga liv och hemmafruar som sitter vid lekplatsen och ser på när barnen leker. På ytan är allt som det ska, men under densamma sjuder det av undertryckta känslor och olösta problem och djupet i Will Lymans behagliga berättarröst antyder att så är fallet.
Little Children är filmen om Brad (Patrick Wilson) och Sarah (Kate Winslet), två rastlösa individer som fastnat mitt i livet i väntan på något bättre. Deras respektive gör karriärer och via barnen på lekplatsen finner de varandra och inleder så småningom ett hemligt förhållande. Det är passionerat och hett. När de små barnen sover middag älskar Brad och Sarah på tvättmaskinen. Veckorna går och relationen förblir likadan. Sarah känner att hon vill ha mer, men kan hon verkligen få det?
Otrohetsdramat är filmens stabila centrum, men runt omkring det kretsar en del andra historier som förvisso vävs in på ett smidigt vis. Sidohistorierna når dock aldrig upp till huvudhistoriens höga nivå. Berättelsen om den dömda pedofilen som släpps fri och den före detta polismannen som driver hatkampanj mot honom är intressant men egentligen överflödig. Kanske fungerar mosaikberättandet bättre i den litterära förlagan. Filmens manus är i alla fall skrivet av romanförfattaren själv, Tom Perrotta, tillsammans med regissören, Todd Field.
Tänk att få se två av ens favoritskådespelerskor i samma film. Här händer det. Jennifer Connelly är gjuten som Brads karriärshustru och Winslet är lysande som litteraturvetaren Sarah. Hennes karaktär är en känslomässig storasyster till Scarlett Johanssons Charlotte i Lost in Translation. Skillnaden är så klart åldern; Sarah befinner sig i en senare fas i livet. Hon har fått sitt barn, men inte sin lycka och Winslet gestaltar det motsatsförhållandet med både inlevelse och trovärdighet.
Vad jag inte gillar är Todd Fields angelägenhet om att knyta ihop säcken på slutet och ge publiken tydlighet. Ett mer ambivalent och öppet slut hade tjänat historien bättre. När Little Children är som sämst är den ändå tillräckligt bra för att man ska vilja titta vidare och när den är som bäst snuddar den vid tidigare storverk inom genren. Det sistnämnda illustreras av Thomas Newman, vars sprittande musik är ett välbekant uttryck för den amerikanska förortens ångest. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment