Benny's Video (1992)

I flera av Michael Hanekes filmer finns det ett slags moraliskt tomrum, ett vakuum som lämnar åskådaren i sticket. Man har ingen att identifiera sig med. Onda handlingar begås och avsaknaden av ett gott alternativ är högst medvetet. Detta grepp gör att handlingarna upplevs som mer verkliga, ty det är ju bara i verkligheten som den riktiga ondskan finns.

Benny (Arno Frisch) är en tonårskille som delar videotittandet som intresse med en mängd andra personer världen över. En stor andel av denna grupp delar säkert också hans våldsfascination, men där stannar likheterna. Problemet med Benny är hans sätt att hantera det han ser. I början av filmen kollar han på sin favoritvideo, en kort sekvens som visar hur hans pappa dödar en gris med en grispistol. Han spolar tillbaka och upplever skottögonblicket en gång till. Benny gillar våld på ett lite sjukt sätt.

Liksom i Der Siebente Kontinent är han det enda barnet till två välartade föräldrar. Han har en videokamera som filmar ner på gatan och en som filmar in i hans rum. Det verkar som om han gillar att bevaka sig själv och även andra som kommer in i hans rum. Där kan man dra paralleller till Hanekes senaste film, Caché (Dolt hot).

En dag bjuder Benny hem en okänd flicka. De umgås, äter macka och efter ett tag hamnar de inne på hans rum. Han filmar henne och visar sen sekvensen när grisen blir skjuten. Det verkar som om Benny försöker säga något, men han får inte fram det. Istället plockar han fram grispistolen och en sjuk lek sätter igång…

Fram till nu har filmen varit ganska ordinär. Bennys liv och rutiner har visats upp och vi har förstått att något kan vara fel, men exakt vad vet vi inte. Det är här som filmen börjar på riktigt och det moraliska tomrummet breder ut sig.

Haneke är smart nog att förstå att det värsta våldet är det man inte ser. Att höra en karaktär utföra ett dåd är fruktansvärt obehagligt. Och detsamma gäller att höra någon resonera kring ett kommande brott. Det icke-grafiska våldet kan vara nog så obehagligt som att se en karaktär utföra något våldsamt in i minsta köttig detalj. Våra hjärnor är fantastiskt bra på att få fram otäcka bilder utifrån enbart det talade ordet.

Berättartekniskt drar regissören stor nytta av videofilmandet och en scen som vi fått se från ett vanligt perspektiv kan återkomma som en inspelning. Upprepningarna sätter fokus på detaljer och fyller ut sådant som inte uppfattades första gången.

Det ger också en avskalad känsla att det genom hela filmen saknas pålagd filmmusik. Den musik som hörs är den som finns på plats, t.ex. när Benny sjunger i kören eller spelar en skiva på sitt rum. Inga känslosamma stråkar således.

Benny’s Video är skickligt filmhantverk som det är ohyggligt svårt att ta till sig. Den moraliska kompassen saknas och under filmens första halva är inget egentligen utöver det vanliga. Men den andra halvans komplexitet (inklusive några finurliga vändingar i manus) och dramatiska toppar lyfter upp filmen på en anständigt hög nivå. Betyg: 6.