DVD: Borat (2006)

Det mesta har redan skrivits om Borat (spelad av den brittiske komikern Sacha Baron Cohen). Han är från Kazakstan, men var han kommer ifrån spelar ingen större roll så länge som landet ifråga är östeuropeiskt till karaktären och tillräckligt obskyrt för att våra västerländska fördomar ska vara giltiga. Ja, för själva poängen med filmen (som de flesta redan vet) är att göra humor av de fördomar som filmens brokiga skara amerikaner har mot mustaschprydda östmän med tafatta talfel och vansinniga värderingar.

Ser man enbart till antalet skratt per minut, då är Borat en fullträff. Det är underbart med en film som är helt politiskt inkorrekt. Alla (nästan) får finna sig i att vara Borats måltavlor: fossiliserade feminister, svarta gangsterkillar, vita studentkillar, väluppfostrade välutbildade medelklasspar, rodeonissar m.fl. Ingen går säker, ingen slipper undan.

Däremot känns den smått ensidiga överfokuseringen på skämt om judar en aning enerverande och trist i längden. Det tionde judeskämtet är självfallet inte lika roligt som det första och överhuvudtaget hör just de scenerna till filmens minst roliga och därmed mest besvärande.

Borat ska alltså spela in en dokumentärfilm om det civiliserade landet i väster. Tillsammans med sin överviktiga producent (Ken Davitian) och en höna äntrar han New York på samma sätt som en viss Joe Buck gjorde i Midnight Cowboy. Ja, de till och med spelar den filmens berömda sång (Everybody’s talkin' med Nilsson) i bakgrunden. Tillsammans med det faktum att delar av Goran Bregovic musik från Zigenarnas tid också används som surrealistisk effekt, utgör detta två exempel på filmens få konstnärliga höjdpunkter.

För som film betraktat är det knappast något som höjer sig över medel rent cineastiskt. Ganska kvickt övergår filmen till att bli en roadmovie i mängden och det är skönt att filmen är så pass kort som den är. Redan 84 minuter är på gränsen för vad man klarar av.

Filmen Borat når inte ända fram och det är karaktären Borats fel. Mannen, myten - konstruktionen. I små doser är han lysande, men i överdoserad mängd skiner det konstruerade igenom. Det blir ungefär samma känsla som när man såg Borats turné från Letterman till Conan till Jay Leno och så vidare. Nästan på ordet sa han exakt samma sak i varje program. Det var en tydlig påminnelse om att Borat bara är en karaktär, för visst hade den riktige Borat varit vildare och mer varierad i samma situation?

Slutklämmen blir kort. Borat är inget större filmkonstverk, men det är en himla rolig, smaklös, provocerande och stundtals ganska intelligent liten film. Betyget blir därför en slags gyllene medelväg, en ihoppressad sammanfattning av de motstridiga signaler som filmen sänder ut. Betyg: 6.