Den röda filmen (1994)

Om den här recensionen enbart hade kunnat bestå av ett ord, vilket ord hade det blivit då? Svaret är enkelt: imponerande. Imponerande idé, manus, foto (Piotr Sobocinski), musik (Zbigniew Preisner) och regi. Krzysztof Kieslowski avslutar sin karriär och färgtrilogi på ett värdigt sätt. Och har man sett den blåa och vita filmen väntar ett högintressant slut.

I Den röda filmen (Trois couleurs: Rouge) utforskar den polske mästaren slumpens mekanismer. Han visar hur i stort sett alla relationer och möten kan demonteras och konstateras vara orsakade av en flyktig tillfällighet. Hade inte hon gått ut i pausen av teaterföreställningen så hade de inte varit ett par idag. Dras resonemanget till sin spets kan det bli alltför skrämmande och mäktigt för att man ska orka med det. Om enbart slumpen styr hotas hela vår existens.

Filmens ena huvudperson är fotomodellen Valentine (Irène Jacob). Efter en hektisk dag med olika uppdrag och baletträning kör hon hemåt, trött, med tankarna på annat håll. En duns väcker henne. Hon bromsar, backar, stannar. En hund har blivit påkörd. Hon läser på halsbandet. Rita står det samt en adress. Hon lyfter in den skadade, blödande schäfertiken i bilen och åker dit, ringer på dörren. Ingen öppnar, men hon går in ändå…

Låt oss frysa bilden. Valentine är nu ett tydligt offer för slumpen. Hade hon inte kört på hunden, hade hon inte varit där hon är nu, på väg in i ett skumt, halvt nedsläckt hus. Samtidigt är det ju inte enbart slumpen som verkar. På vägen fram har hon fattat ett flertal egna beslut. Slumpen sätter igång förloppet, människan håller det vid liv.

I det mystiska huset bor en pensionerad domare (Jean-Louis Trintignant). Senare får vi reda på att han försöker sätta sig över slumpen, eller åtminstone förutse den. Detta gör han genom att avlyssna sina grannars telefonsamtal. I Valentine finner han vänskapen, något som han försakat i och med sin ensamhet och isolering. Deras relation är berättelsens epicentrum och dess utveckling blir huvudmålet för filmen.

Men i olika sidohistorier får vi också följa några av de avlyssnade personerna. En sådan historia handlar om en juridiskstuderande, tillika blivande domare, som förälskat sig i en kvinna som har en privat telefonvädertjänst dit han ringer titt som tätt. Det är en berättelse som påminner om den pensionerade domarens egen bakgrund och på så vis adderas ett mycket intressant perspektiv.

Filmen bjuder också på högklassigt skådespeleri från Jacob och Trintignant. Det är så befriande att se en film som tar sig in på minerad mark (ung vacker kvinna möter gammal man) och sedan bara dansar runt helt obehindrat med vetskapen om att inga minor kommer nuddas. Vänskapen är ju också en form av kärlek och den är lättare att bära och inte lika smärtsam att förlora.

Den röda filmen är rik på känslor och sköna bilder. Många sekvenser är tekniskt avancerade och därför är det synd att det finns ett antal nyckelscener där kameran bara statiskt dröjer sig kvar i ett rum, vid en dialog mellan två människor. Långa skeenden ska dramatiseras enbart genom tal. Samtalen mellan Valentine och domaren tar berättelsen framåt i onödigt långsamma scener där filmiska möjligheter går förlorade. Jag hade hellre sett dialogen lagd över andra bilder för att få mer rörelse och fart i berättandet. Men detta är också den enda svaga punkten i en annars mycket bra och – som sagt – imponerande film. Betyg: 8.