DVD: Glen or Glenda (1953)

Världens sämste filmregissör genom tiderna (Edward D. Wood Jr.) gör film om transvestism och transsexualitet. Kan en sådan filmidé förverkligas på ett vettigt sätt av en sådan man? Nej, men det kan bli en kultfilm som är klart sevärd för sin abstrakt avantgardistiska hållnings skull.

Glen or Glenda är en semipedagogisk vädjan till det amerikanska folket: ha medlidande med de stackars männen som klär sig i kvinnokläder! Vi får reda på hur och varför transvestiter gör som de gör och olika avsnitt dramatiseras. Den mest berömda delen handlar om Glen (Ed Wood) som vill vara Glenda när han känner för det, men som inte törs berätta det för blivande hustrun Barbara (Dolores Fuller).

Wood använder sig frekvent av en mässande berättarröst. Det är Dr. Alton (Timothy Farrell) som är vår guide och han lyckas låta rätt trovärdig för det mesta. Det finns dock fler berättarnivåer och över hela filmen vakar en vetenskapsman (Bela Lugosi) som med galen uppsyn drar i berättelsens trådar med oväntade infall och utrop. I filmens inledning får man sig dessutom ett gott skratt när han leker hobbykemist med omfattande rökutveckling som följd.

För den som har sett Tim Burtons utmärkta Ed Wood är många legendariska detaljer kring inspelningen av Glen or Glenda redan kända:

1. Stjärnan Lugosi (Dracula) var morfinpåverkad under inspelningen och säger repliker som: ”Beware! Beware of the big green dragon that sits on your doorstep. He eats little boys... Puppy dog tails, and BIG FAT SNAILS... Beware... Take care... Beware!”

2. Wood använder oerhört mycket ovidkommande arkivmaterial. Roligast är ögonblicket när det plötsligt dyker upp galopperande bufflar i bild samtidigt som Lugosi säger något allvarligt.

3. Ed Wood spelar som tidigare nämnts huvudrollen, men han gör det under pseudonymen Daniel Davis. Det var för övrigt vida känt att regissören älskade att ha på sig flickvännens rosa angorajumprar och därmed var detta en högst personlig film för honom.

Varför är Glen or Glenda värd ett godkänt betyg? Jo, därför att filmen både underhåller med sitt tokradikala innehåll och fascinerar med sina ibland obegripliga bilder. Manuset är så dåligt att det är roligt. Många gånger blir det helt surrealistiskt och tankegångarna förlorar all styrsel i associativa avvikningar som gör att man omöjligt klarar av att hänga med. Det är den upplevelsen som gör filmen mer sevärd än den genomsnittliga skräpfilmen, samtidigt som övriga konstiga komponenter garanterar ett skyhögt filmhistoriskt kultvärde. Betyg: 4.