Kod okänd (2000)

Kod okänd är Michael Hanekes mest svårtillgängliga film hitintills. Det är en växelvarm historia bestående av en mängd lösryckta fragment som likt öar går samman och bildar ögrupper utifrån filmens karaktärer. Det är åskådaren som skapar filmen genom att sortera och gruppera de splittrade intryck som förmedlas på duken. En krävande filmupplevelse utlovas.

Öppningsscenen är laddad. Vi befinner oss i ett multikulturellt Paris på en av de stora gatorna. Olika människor interagerar. En kvinna (Juliette Binoche) träffar sin pojkväns yngre bror som rymt hemifrån. När han slänger en bit papper i knät på en tiggerska blir en svart kille arg på honom. Killen säger åt honom att be om ursäkt. Han vägrar. Det blir bråk, polisen kommer och scenen tar slut. Allt är filmat i en lång sammanhängande tagning på några minuter. Och de personer som vi just har sett i bild kommer det sedan att handla om i filmen.

Den internationella titeln besvarar många frågor. Code Unknown: Incomplete Tales of Several Journeys. Det är två saker som bör strykas under med rödpenna. Dels att det är ofullständigt och dels att det handlar om resor.

Ofullständigheten blir ett handikapp när det saknas ett övergripande mål. Hanekes 71 fragment var ännu mer fragmentarisk, men också en lättare film att få ihop genom att man visste att allt skulle leda fram till en specifik händelse. Någon sådan hjälp får man inte i Kod okänd. Det kan givetvis likna ett självmål att påpeka att för många trådar aldrig följs upp, men jag gör det ändå. Även en ofullständig film kan låta bli att lämna vissa sidoberättelser i sticket.

Sedan är det resorna. Där finns ett mönster. En karaktär är fotograf och reser runt till världens krigsskådeplatser och sedan hem igen. En ung kille rymmer hemifrån, gör resan från landsbygden in till stadens larm. Ytterligare någon gör en resa hem till sitt Afrika. En kvinna tar sig illegalt in i Frankrike, blir deporterad och försöker en gång till. Och dessutom finns de vardagliga resorna där. Tunnelbanans anonymitet skrämmer.

Trots bristerna finns det en mängd mycket bra scener och Binoche är som vanligt uttrycksfull. Hennes ögonblick i filmen har verkligen det lilla extra. Vissa fragment är intetsägande, tomma. Andra är tilltalande, varma och ger något tillbaka. Och även när Haneke inte lyckas nå fram med vad han vill ha sagt är han ändå bra. Det här är hans lägstanivå, vilket säger en hel del om hans kvalitet som filmare.

Kod okänd är en stilövning som blandar och ger. Det kan tyckas makabert, men filmen är som allra bäst när den berör ämnen som etniska motsättningar, dold rasism och omvänd rasism. Då snuddar Haneke vid ett mycket känsligt ämne samtidigt som han rör om lite i grytan. Mer hetta och mindre stilövning hade därför varit önskvärt. Betyg: 6.