St. Pierre utanför Newfoundland, 1849. Det är en mörk natt. Två berusade män närmar sig en liten stuga. De knackar på. Mannen blir rädd och kommer ut. En kniv blänker i hans hand. Det blir tumult, kniven tappas, faller till marken. En av de två berusade männen plockar upp den. Hans kumpan håller fast offret. Kniven trycks in i magen, hårt. Den dras upp och ner igen, sliter sönder allt i sin väg. Mannen dör genast. Sedan styckar mördarna kroppen.
Några dagar senare har de åkt fast. De dras inför rätta och åhörarna förfäras över detaljer från brottet. Han som utdelade knivhugget, Neel (Emir Kusturica), döms till döden, medan kumpanen slipper undan med förvisning till straffkoloni. Kruxet är bara att St. Pierre tillhör Frankrike och där har man bestämt att alla som döms till döden ska avrättas i giljotin (änka på fransk slang). Någon sådan finns inte på ön och dessutom saknar man en bödel.
I väntan på att problemen får en lösning ska Neel förvaras hos kapten Jean (Daniel Auteuil). På vägen dit utsätts den öppna vagntransporten för stenkastning. Folk är arga på mördarna som stört ordningen på deras ö. Stämningen är hätsk. Hästarna träffas av stenar och vagnen skenar iväg, välter. Neels kumpan dör. Ensam transporteras han vidare till fängelset.
Låt oss stanna upp ett ögonblick. Så här långt är det inga konstigheter. Ett brutalt mord har utförts av två berusade män. Styckningen skedde för att de ville undersöka huruvida mannen var tjock eller fet. Helt friska kan de inte ha varit.
Neel hamnar i fängelset hos kaptenen och hans vackra hustru, Madame La (Juliette Binoche). Hon är en progressiv humanist och älskas högt av sin man, så högt att när hon vill testa en ny kriminalvårdsreform låter han henne göra det utav kärlek. Visst är det romantiskt?
Neel får komma ut ur sin cell och börja hjälpa Madame La i växthuset. Ganska snart kommer vintern och då får han assistera henne på olika hjälputflykter till behövande människor. Firma La och Neel blir världshistoriens första bemanningsföretag. Mördaren får skotta snö, dra tunga slädar och laga tak. Änkorna på ön tisslar och tasslar om hur skön han verkar vara (antagligen samma mekanism som får svenska kvinnor att skicka kärleksbrev till livstidsdömda mördare). De är mer än villiga att sära på benen. En speciell kvinna blir med barn. Det här är verkligen en annorlunda variant av kriminalvård!
När han efter vintern räddar en kvinna från att dö har Neel nått toppen. Myndigheterna påpekar att han är den första som folk skulle bjuda på söndagmiddag. Vi stannar där. Jag köper det inte. Inte ens om de ger bort det gratis tar jag emot det.
Problem 1: Kaptenen och Madame La. Varför hjälper de en mördare att leva ett vanligt liv? Det finns inga tecken på att Neel skulle ha manipulerat dem. Drivkraften kommer från hustrun och hon anför som argument att han var full när han utförde mordet. Utan alkoholen är han en ny människa. Jag suckar åt naiviteten.
Problem 2: Rättsmedvetandet. Ja, dödsstraff är fel, men är verkligen alternativet att en mördare ska få någon månad i fängelse kombinerat med bemanningsjobb och utsökta möjligheter att penetrera öns ensamma kvinnor? Ingenting som straff är omöjligt att acceptera.
Problem 3: Styckmördaren Neel. Han väcker fruktan under rättegången och människornas vrede leder till stenkastning. Några månader senare är han Årets man på St. Pierre. Det är inte en trovärdig utveckling.
Naturligtvis hamnar kaptenen i problem när han tar lagen i egna händer och utvecklar en extremhumanistisk fängelsereform. Filmen tar dock ställning för honom och hans hustru. Hon skildras som ett helgon, han som den rakryggade mannen som står upp för sina principer. Deras motståndare inom byråkratin framställs som pajasliknande paragrafryttare. Leconte vill att vi ska känna med Neel, Jean och Madame La och många förleds nog att inta en sådan ståndpunkt.
I Kusturicas vitalt skäggiga gestaltning blir Neel en trevande och försiktig man. Han är en person som det aldrig går att placera i något fack. Är han ond eller god på riktigt, eller spelar han bara? Filmen tycks antyda att han är en reformerad människa, men det ges egentligen inga entydiga svar.
Änkan från St. Pierre är en storslagen produktion. Kostymerna är korrekta, miljöerna verklighetstrogna och fotot färgrikt. Auteuil rider vackert och Binoche gör som vanligt bra ifrån sig. Om bara handlingen hade haft mer trovärdighet kunde det ha blivit en riktigt bra film. Nu fastnar filmen i en snedvriden argumentation för en sak som nog bara två intressegrupper torde vara intresserade av. Både extremhumanister och dömda mördare kan nog enas om att filmens föreslagna nyordning vad gäller rättsmedvetande är en perfekt lösning för att tillfredsställa de förstnämndas ego och de sistnämndas frihetslängtan. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment