DVD: Days of Heaven (1978)

Days of Heaven etablerade Terrence Malick som en av 1970-talets mest lovande filmberättare. Tyvärr upphörde han därefter med att göra film och det skulle dröja tjugo år innan han gjorde en storstilad comeback med The Thin Red Line (1998). En mer mytomspunnen regissör får man leta efter.

Redan tio minuter in i Days of Heaven börjar jag längta efter farten i hans debutfilm Badlands (1973). Det långsamt tillbakalutade vackert poetiska är naturligtvis inte dåligt, bara sövande, ett test för koncentrationen: konsten att hålla sig vaken till varje pris.

Det är tidigt 1900-tal i Chicago. Bill (Richard Gere, ung och bra) arbetar på en stålfabrik, vantrivs och mördar en arbetsledare i ett slagsmål. Tillsammans med flickvännen Abby (Brooke Adams) och lillasystern Linda (Linda Manz) flyr han undan rättvisan, tar tåget ända ner till Texas. Där tar trion anställning som säsongsarbetare vid ett storjordbruk. De sover under bar himmel och får slita hårt under skördetiden.

Godsherren (Sam Shepard) är en ensam man och han upptäcker Abby och fångas av hennes skönhet. Samtidigt får Bill reda på att deras överhuvud är döende i en sjukdom. Paret låtsas därför vara bror och syster, samtidigt som Abby låter godherren bli kär i henne. Målet är att nästla sig in på gården och sedan ta över när den sjuke dör. Men det som verkar så lätt i teorin faller sällan väl ut i praktiken...

Händelserna återberättas av den lilla flickan, systern, Linda. Det finns således ett före och ett efter; vi förväntar oss att något stort ska hända. Med hes, kraxande röst ger hon sin bild av skeendet. Det är ett barns berättelse, ett barns ordval och språk med barnets detaljer och känslor. Kanske är det därför som första timmen känns seg. Handlingen förmår inte absorbera i tillräckligt hög grad.

Days of Heaven är mest berömd för sitt banbrytande foto som uttrycksfullt fångar Texaskvällens avtagande ljus, ofta genom silhuetter. Huvudfotograf är Néstor Almendros, men Roger Ebert skriver att det var en annan fotograf, Haskell Wexler, som enligt egen utsago stod för mer än hälften av filmens innehåll. Det ska ha varit studions beslut att inte nämna honom jämsides Almendros. En liten snabbtitt på deras respektive karriärer visar dock att Almendros har en betydligt tyngre meritlista än sin kollega, men man ska nog inte dra för stora växlar av det. Oavsett vilket hör fotot till toppskiktet av amerikansk 70-talsfilm.

Musiken intar en likaledes stark position. I första hand märker man Ennio Morricones sorgset sökande ledmotiv som blir en exakt illustration av känsloläget. Men där finns också glad akustisk gitarrmusik av Leo Kottke och som ett ett återkommande mystifierande inslag inflikas en magisk del av Camille Saint-Saëns The Aquarium (från Carnival of the Animals).

Lyckan kommer, lyckan går. Den som väntar lyckan får. Sista halvtimmen är Badlands. Tempot höjs rejält, saktfärdigheten blåser bort, symbolismen tar över. Malick målar snabbt och han målar snyggt. Synd bara att det är så mycket väntan innan dess. Man sitter vid vulkanen och hör mullrandet, medveten om att det kommer ett utbrott snart. Days of Heaven levererar, men inte i tid. Betyg: 7.