Problemet med Sweetie är liktydigt med dess främsta karaktärer, två motpoler till systrar som är skapade med största möjliga beräkning. Kay (Karen Colston), huvudperson nummer ett, är lugn och konstig och gillar inte träd. Sweetie (Geneviève Lemon), huvudperson nummer två, är ett tjockt vuxet barn, skrikig och med en kraftig mental störning. Hon är konstigare är konstig och bor med jämna mellanrum uppe i ett träd hemma hos mor och far. Systrarna är sedan inplacerade i en tämligen vardagsrealistisk miljö. Det här är en en guidad tur i artificiell mänsklighet. Båda karaktärerna är så långt ifrån ett normalt beteendemönster som man kan komma; någon identifikation blir aldrig möjlig.
Självklart är det meningen att det där udda ska vara roligt. Vi ska skratta när Kay i början av filmen går till en spågumma (som dessutom har en spasmande mentalpatient som inneboende, ha ha) och får reda på att hon ska hålla utkik efter ett frågetecken. Sedan gifter sig en arbetskamrat och 50 minuter senare upptäcker Kay att väninnans nyblivne man har ett frågetecken i pannan (hårlock + födelsemärke) och drar med sig honom ner i ett parkeringshus. Hokus pokus. Någon minut senare ligger de under en bil och hånglar. Det ska vara kul, men jag köper det inte.
Storyn fortsätter med att Kay och frågetecknet, Louis (Tom Lycos), flyttar ihop och lever radhusliv i stilla väntan på något. Men när han planterar ett träd på uteplatsen slutar Kay att vara kär (hon gillar ju inte träd). Sam- och sexliv går åt pipan. Hon pallar inte med det bara och sen kommer syrran och flyttar in tillsammans med en katatonisk drogmissbrukare. De vänder upp och ner på hushållet, har sex och beter sig allmänt ganska vidrigt. Hur ska Kay ta sig ur den här knipan egentligen?
Vad är bra i Sweetie? Bildberättandet är suveränt. Campion och hennes fotograf, Sally Bongers, hittar hela tiden nya bildvinklar och spännande kompositioner. Det gör att man trots innehållet ändå inte har helt tråkigt. Dessutom kör de jämställdhets-
perspektiv på nakenheten: Kays bröst och murra visas upp i samkväm med frågetecknets skrynkliga balle. Däremot kan jag tycka att Sweeties nakenhet känns som effektsökeri, för onekligen kan man bli provocerad av en fet kroppsmålad naken kvinna som sitter uppe i en trädkoja och skriker. Allt för konsten, eller?
Hur hanterar man en uppenbart psykiskt sjuk karaktär? Sweetie ställer till med problem efter problem och skapar dråpliga situationer stup i kvarten. Ska man göra som några i publiken, helt sonika skratta åt henne och hennes sjukdom, eller ska man göra som undertecknad, sitta där, stilla, med ett plågat uttryck och fascineras av att någon skrattar åt detta förfall, denna humanmisär. Välj själva.
Slutligen var jag tvungen att skumma igenom några recensioner för att se vad de utländska recensenterna hade hittat i filmen. Jane Campion är kritikervärldens darling. 16 av 17 recensioner var extremt positiva och i alla återkom ett förhatligt litet ord: dysfunktionell. Jag kastar upp när jag läser det ordet i fel sammanhang. Dysfunktionaliteten som begrepp missbrukas hela tiden. (Senast var det Simpsons som fick den etiketten av en skribent.) Kays och Sweeties familj är inte dysfunktionell. Det är värre än så. Familjens konstruerade situation är djupt störd och det provocerar. Men tack vare det fina bildberättandet delas ett godkänt betyg ut. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment