Så småningom får vi också veta att sju år tidigare misslyckades Icaros I med sitt uppdrag och försvann. Det ges däremot ingen information om bakgrunden till solens problem och inte heller hur livet på jorden förflyter. Besättningen skickar dock videomeddelanden tillbaka till sina anhöriga, vilket säger oss att livet bör ha fortsatt som vanligt där nere.
De åtta (sex män, två kvinnor) som ska göra det är i modern science-fictionanda en multietnisk och könsblandad skara människor. Cillian Murphy är Capa, en ung man med isblå ögon och långt hår som intar en särställning i gruppen. Inte som kapten eller vicekapten, utan som den enda med kompetens att få iväg kärnladdningen. Med tanke på Icaros 1 misslyckande hade det kanske ur strategisk synvinkel varit bättre att ha med flera personer med Capas utbildning. En intressant men lite märklig ingrediens är också att en psykiatriker finns med ombord. Han förfogar bland annat över en holografisk virtual reality-kammare där utbränd personal kan få förstklassig terapi och behandling för sina psykiska besvär.
De som har gillat Sunshine citerar andra filmer som regissör Boyle och manusförfattaren Alex Garland har låtit sig inspireras av, medan de som inte har gillat den diskuterar vilka filmer som duon har kopierat eller stulit sina idéer ifrån. Jag tycker inte det är så intressant. Visst kan för mycket lån från andra filmer upplevas som brist på originalitet, men här har man ändå lyckats skapa något eget, en visuell idé som står på egna ben. Det enda riktigt nyskapande ur designsynpunkt är en robust rymddräkt i guld som dessvärre känns mer bling-bling än bra.
Förvisso faller filmskaparna ibland in i klichéer, såsom de många utanifrånpanoreringarna på ett rymdskepp som mullrar fram i den tomma rymden eller den talande superdatorn som trots sin uppenbara intelligens inte riktigt kan litas på. Där kan jag störa mig på att datorns röst fortfarande låter precis som alla andra talande superdatorer gjort sedan 1968 års 2001: A Space Odyssey. Borde man inte 50 år in i framtiden ha lyckats få fram en datorröst som inte har det typiska digitala darret på rösten?
Där andra ser lån från olika science fiction-filmer ser jag även lån från lite oväntat håll. När de röda varningslamporna blinkar i takt till det pulserande, tjutande larmet och förskräckta människor kutar fram i trånga metallkorridorer, då tänker jag på ubåtsfilm (Das Boot) och det klaustrofobiska i instängdheten. Synd att inte den sidan utforskas mer. För nog borde fler än stackars Trey (Benedict Wong) ha påverkats negativt av att befinna sig tätt intill en enorm kärnvapenladdning på väg mot solen?
Sunshine lever på att vara supersnygg och i förhållande till den blygsamma kostnaden på 50 miljoner dollar (den fulare Armageddon kostade drygt tre gånger så mycket) är det visuella mycket imponerande utfört. Med tanke på soltemat är det inte särskilt förvånande att många scener går i antingen en gul-röd-orange eller en gul-vit ton. Specialeffekter och foto samverkar också fint i 70 minuter. Sedan börjar det gå utför.
Problemen går hand i hand med hur Garlands manus är konstruerat. Det som börjar som science fiction övergår på grund av ett fatalt misstag, orsakad av den ack så uppenbara mänskliga faktorn, till att bli katastroffilm. Det brinner och knakar i fogar och balkar när sköldar strejar. Filmen har hela tiden lutat sig mot en slags vetenskaplighet som hastigt överges under filmens sista 30 minuter. Undergångstemat tar sig då ännu en svårsmält, långsökt och tyvärr skrattretande förveckling när rymdfilm blir skräckfilm på några sekunder. Det är genant att se ett så dåligt manusarbete.
Den avslutande halvtimmen innebär också en förändring av det visuella uttrycket. Bilderna blir plötsligt suddiga och Boyle förlorar kontrollen över rummet. Överblicken försvinner hastigt. Man har inte längre någon koll på var karaktärerna är eller vart de är på väg. Detta hör samman med en klippning som förändras drastiskt till det sämre med frysta bilder och en upphackad ryckighet som distraherar.
Musiken ger däremot mersmak och rör sig i två motsatta riktningar: dels handlar det om lugna ambient trance-slingor som är meditativt avslappnande, dels om rena Bruckheimerstuket med grymt bombastisk filmmusik med stort F a la The Rock. Vem som står för vad vet jag inte, men både Underworld och John Murphy har listats som kompositörer.
Karaktärerna är ett ungt kollektiv som saknar individuellt djup. Länge spelar inte det någon större roll, men när filmen rör sig in på filosofins område blir bristerna uppenbara. Vissa bilder indikerar att man ser det stora gasmolnet som något gudomligt, att solen dyrkas som en Gud. Vidare finns det problem med syretillgången på skeppet som gör att gruppen tvingas diskutera frågor rörande liv och död. Men med karaktärer som upplevs likt främlingar är det är svårt att leva sig in känslomässigt. Expeditionens mål överskuggar allt annat och om några försvinner på vägen är det ju passande att de inte står oss alltför nära emotionellt sett.
Sunshine är spännande, inte tu tal om saken. Den är också skrämmande, även när filmen är dålig. Detta trist dåliga som uppstår när manus och foto byter skepnad mot slutet av filmen. Det är en förändring som många väljer att acceptera, men som jag inte klarar av. Den fadäsen sätter fokus på andra problem, såsom det faktum att den utsända gruppen har relativt låg medelålder. Kontrasten mot dagens erfarna astronauter i medelåldern, Christer Fuglesang et al, är enorm. Ungdomens källa är den kommersiella filmens förbannelse. Utan att behöva göra en ny Space Cowboys hade en mer erfaren grupp astronauter kunnat ge filmen en större trovärdighet. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment