Det första stycket bör ej förväxlas med en hyllning. Effekten är blott ironisk. Leve kärleken (Éloge de l'amour) är en delvis vackert förpackad film som blir ful genom att det saknas ett reellt sammanhang. Tomhetens retorik ekar ihåligt.
Till formen består den av två delar. Först en timmes låtsasfilm om ett ungt geni (Bruno Putzulu) som ska försöka spela in en kärleksfilm om tre par i tre olika skeden av livet. Faserna ska gälla unga, vuxna och gamla. Det är filosofiskt kärleksflum som inte handlar så mycket om kärlek (även om Godard trycker en återkommande text upp i ansiktet på oss med just det budskapet). Det handlar mer om en regissörs syn på hur man skapar kärlek, vilket i sammanhanget upplevs som fruktansvärt ointressant.
Den andra delen är en halvtimmes komplexfyllt USA-hat där jänkarnas brist på identitet kritiseras genom påståendet att de saknar en historia. För att kompensera för denna brist måste de köpa sin historia från Europa (t.ex. från andra världskrigets fasor) för att sedan göra om den till Hollywoodfilm. Steven Spielberg och Juliette Binoche (!?) får båda ta emot rejäla bakåtsparkar av en gammal åsna som står i stallet och tuggar illaluktande hö med ett snett retarderat leende.
Den första delen har fördelen att vara väldigt vacker att titta på. Många avsnitt är luftiga miniatyrer av Paris i finaste svartvitt. Bildbegåvningen finns ju där, men det som sägs till bilderna är tortyr för själen. Att lyssna till sådant drävel är som om någon skulle klottra ner en vacker tavla. Upplevelsen blir inte vad den borde ha varit.
Till formen är andra delen gjord i färg. Det är målarskolans pastellkurs med skrikiga nyanser som med putande illröda läppar försöker kyssa konsten. Videoinstallationen anropar jorden. Det är inte alldeles oävet, men jag föredrar nog svartvita klassiska bilder jämfört med videokonst från 1980-talet.
I Leve kärleken citeras det hejvilt från den franska historien och affischen till Robert Bressons Pickpocket syns i bild. Dessutom infogas Bressons citat om att regissörens jobb inte handlar om att regissera någon annan, utan om att regissera sig själv. I så fall kan man ju säga att filmen på ett intellektuellt plan handlar om en man som förlorat greppet om vad bra film innebär. Det är en man som förlorat tron på filmen som den är och som måste förvanska och förvränga den till oigenkännlighet. Det är på sätt och vis lite sorgligt.
En relevant fråga dyker upp i mitt huvud tidigt under filmvisningen: är det värt huvudvärken att försöka skapa mening av gaggandet? Nej, svarar förnuftet. En hastig titt på olika amerikanska recensioner av filmen visar dock att många recensenter valt att göra just detta. De ser Godard som en ikon och behandlar hans film som osäkra personer behandlar all obegriplig konst: med en okritisk hyllning. Ty det man inte kan förstå kan man ju åtminstone prisa.
Flera gånger i Leve kärleken upprepas en fråga. Om man får välja mellan att göra berättelsen som opera, teater, film eller en roman, vad hade man valt då? Frågan kan med fördel omformuleras till ett påstående: jag hade valt att utsätta mig för vilken opera, teater eller roman som helst, bara jag hade sluppit se den här sörjan igen. Betyg: 2.
No comments:
Post a Comment