Vår tids musik (2004)

Terminen har börjat. Du ska på föreläsning och ett nytt ansikte stirrar på dig när du går in i salen. Det är ett bistert ansikte, rikt på erfarenhet men utan empati. Känslokallt ser han på dig och dina kamarater. Utan att presentera vem han är börjar han sin föreläsning.

Det kan låta som ett dåligt skämt, men Vår tids musik (Notre musique) motsvarar upplevelsen av att lyssna på en överdrivet intellektuell föreläsning i ett ämne som bara glimtvis rör ett ämne som du kan relatera till.

Jean-Luc Godard har de senaste 25 åren bestämt sig för att film ska vara något svårt och här väljer han en tredelad form: först en slags prolog med rubriken Helvetet, sedan ett långt huvudstycke med benämningen Skärselden och sist en epilog som han kallar Paradiset.

I helvetet bjuder han oss på ett kollage av bildfragment som flimrar förbi fortare än stormen Gudrun. Det är bilder från krig, gamla westernfilmer och lite av varje som satts samman till en explosion av intryck och uttryck. Effekten är så klart individuell, men för mig skapar bilderna ingenting i min hjärna. Jag försöker nyfiket följa med i flödet, men det bästa jag kan säga om prologen är att den åtminstone är intressant.

I skärselden tar han oss med till en litteraturkonferens i Sarajevo. Krigsbilderna från helvetet följs upp med diskussioner om konflikten Israel – Palestina. Olika verkliga diktare och författare svamlar på och säger diverse visdomsord om allt mellan himmel och jord. Ibland är det fyndigt, oftast bara tröttsamt, tråkigt. Några indianer dyker upp i bild och signalerar hur hemskt det är att de inte har kvar sitt ursprungliga land. Godard själv predikar om bilder och motbilder. Sammantaget är det så mycket och så svårt att man kvävs innan man kommer till paradiset, en lummig strand vid vattnet.

Det finns få genuina repliker. De som talar använder oftast en kall föreläsningston. Och innehållet, orden och meningarna, är av flyktig karaktär: in genom ena örat och ut genom det andra. Musiken stannar dock kvar en stund. Det är modernt klassiska toner. Tänk Arvo Pärt och du fattar på ett ungefär.

För mig saknar Vår tids musik nervsystem, själ och muskler. Kvar blir ett överintellektuellt skelett med hud som hänger och skrynklas ihop. Det är inte den här sortens film jag vill se! Sentida Godard ger mig ingenting. Filmer får gärna vara svåra, invecklade och introverta, men de ska passa sig för att plåga mig med pretentiöst pladder och osammanhängande bildlösningar.

Föreläsningen är över. Man har gäspat sig igenom en 80 minuter lång ickehändelse. Den antydan till dramatik som förekommit vid några tillfällen har inte räckt till för att häva ögonlockens växande tyngd. Om man får vara lite elak, och det får man, kan man se filmens tre delar som en beskrivning av filmupplevelsen. Först kommer man till helvetet, sedan plågar man sig genom skärselden och när filmen slutar är man i paradiset. Äntligen! Betyg: 3.