Den lugna staden är Marseille. I en över minuten lång öppnande panorering, filmad nerifrån hamnen, får Robert Guédiguian med den i sin helhet. Bilderna talar om för oss att detta är spelplatsen, att det är här som dramatiken kommer att utspela sig.
Filmen skildrar alla samhällsklasser, men mest fokus ligger på arbetarklassen och Michéle (Ariane Ascaride). Hon är omkring 40 och har ett tufft nattjobb som fisksorterare i hamnen. Dagtid måste hon ta hand om både sin dotter, heroinisten Fiona (Julie-Marie Parmentier), och dotterns lilla bebis. Guédiguian är inte rädd för att visa upp familjemisär när den är som värst, ett faktum som garanterat stöter bort många tittare.
Den andra huvudpersonen är hamnarbetaren Paul (Jean-Pierre Darroussin). Även han är omkring 40 och han utmärker sig direkt genom att svika arbetskamraterna och acceptera ett avgångsvederlag när hamnverksamheten läggs ner. Pengarna används till att köpa en ny bil; hans nya karriär är som taxichaufför.
Andra viktiga personer i filmen är Viviane (Christine Brücher) som är musiklärare för utvecklingstörda ungdomar och Abderramane (Alexandre Ogou), en ung svart man som nyss släppts från fängelset. Han minns henne eftersom hon en gång undervisade honom i sång och nu vill han återanknyta bekantskapen. Slutligen kommer vi till den mest gåtfulle karaktären, den kriminelle restaurangägaren Gérard (Gérard Meylan). Han är barndomsvän till Michéle och den hon vänder sig till när situtationen med dottern närmar sig hållbarhetens gräns.
Historien är berättad på ett sätt som alltid har tilltalat mig mycket. Det är en mosaik som målas upp. Karaktärer får mer och mer kött på benen genom att de interagerar med varandra. Short Cuts och Magnolia är andra, mer spektakulära varianter. Här ligger styrkan i att Guédiguian och Jean-Louis Milesi involverat en modern mångkulturell storstad som en stum men uttrycksfull aktör. Stadens liv är också filmens liv.
För mig är nyckeln till filmen en scen där Viviane blickar ut över sin stad från sitt vackra hus högt uppe på sluttningarna. Hon säger att därifrån hon står ser staden inte ut att ha några problem. Från ett visst avstånd märker man inte av hur livet levs på marken och samma sak är det bland människorna. Från överklassens sociala sammanhang märker man knappast av Michéles eller Pauls problem. De är siffror i politisk statistik, vanliga anonyma skattebetalare och väljare som ska förmås rösta på en kandidat eller ett parti.
Kan man säga att Den lugna staden en politisk film? Ja, delvis. Den berör både direkt och indirekt högerpopulismens framfart och hur lätt den får grogrund hos en desillusionerad arbetarklass. Facket sviker och vänstern sviker. För många kanske det bara finns ett gångbart alternativ, ett parti som spelar på rädslan för det främmande och en genuin längtan efter något genomfranskt. Jag tycker dock inte att kopplingen mellan huvudkaraktärernas problem och den politiska situationen är särskilt glasklar.
Filmen är skriven på ett sådant sätt att den lyfter fram skådespelarnas kvalitéer. Mest imponerande är Darroussin vars karaktär egentligen är en patetisk skitstövel. Hans glädje är att köpa horor och det liv han lever är miserabelt då han bland annat tvingas ljuga för sina stackars föräldrar bara för att göra dem glada. Ändå känner vi till slut med honom och hans situation, vilket visar hur bra skådespeleriet är.
Ascaride har ett något lättare jobb då hennes Michéle automatiskt vinner vårt medlidande. Vem kan säga nej till en tuff brud med kort blonderat hår som åker moped från ett slitsamt nattjobb? Samtidigt tar hon en del jobbiga personliga beslut som riskerar att stöta bort oss. Men ändå tar vi henne till våra hjärtan. Hennes blick, hennes vädjan om förståelse, tränger igenom bilden och når fram, träffar hårt och ömt på samma gång.
Det enda problemet med Den lugna staden är hur manusförfattarna lite förhastat försöker avsluta alla handlingstrådarna i våldets tecken. Uppbyggnaden räcker inte till för att vi ska kunna hänga med känslomässigt på alla plötsliga vändningar. Det blir inte trovärdigt. Slutscenen är däremot fullkomligt magnifik. Det är en sådan scen där man genast vet att det är slutscenen. Det är ett fint avslut på en mycket bra film. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment