Festen (1998)

1996 fick Thomas Vinterberg ett litet danskt genombrott med De største helte. 1998 kom Festen som blev hans stora internationella genombrottsfilm; ett jurypris i Cannes vanns välförtjänst. Det blev en lyckträff för Dogma 95 och utan tvekan är det manifestets hitintills bästa film.

Dogma förändrade oss. Vissa blev retade och stördes av den relativa fulheten. Andra fångades av det nya. Naturligt ljus ger gryniga bilder och naturligt ljud ger oväntade ljudskillnader. En bil som kör förbi låter som en bil som kör förbi. Människor som skriker låter som människor som skriker. Ljudet av en sked som slår mot ett glas klingar klart. Tystnaden och sedan harklingen. Sonen har visst något han vill säga.

Helge fyller 60. Han är affärsman, en lyckad sådan. Verksamheten går bra vad det verkar. Festen hålls ju på hans hotell. Det går ingen ekonomisk nöd på honom inte. Andligt är det värre. En dotter har nyligen begått självmord och begravningen hölls för bara en kort tid sedan. Fast en 60-årsfest är ju ändå något extra. En man i sina bästa år måste ju få firas. Alla är inbjudna: släkt, vänner, hans ena son och den enda kvarvarande dottern. Den andra sonen, vildingen, kom ju fast han inte fick. Nu hörs ljudet av en sked som slår mot ett glas. Sonen reser sig upp, tystnad, harkling. Han har något att säga, något som ska förändra kvällen. Festen kan börja på allvar.

Eftersom det är en så pass karaktärsdriven film, måste fortsättningen rimligen bli en presentation av de viktigaste personerna/skådespelarna:

Familjen. Födelsedagsbarnet är Helge och Henning Moritzen gör honom till en försynt, sargad nallebjörn med förrädiskt manipulativa tendenser. Hans hustru (Birthe Neumann) är en karaktär som vi har sett förut, kvinnan som vill bevara familjefriden genom att inte se, inte vilja se, inte ens tänka tanken att hon har sett. Han som håller talet är Christian (Ulrich Thomsen), en man med yrkesmässig framgång vars hela väsen bär på sorg och resignation. Thomsen är magnifik, spelet känsligt, rolltolkningen en triumf. Hans tvillingsyster finns inte längre, men ändå är hon en viktig karaktär för berättelsen. Michael, Michael, Michael. Han är vildingen som skickades bort på internat för att bli man, men som alltjämt styrs av oförmågan att kontrollera sina impulser. Thomas Bo Larsen gör honom till 125 procent: trebarnsfar, suput och ack så mån om familjens gunst. Han är Christians motpol, en bortbyting i kavaj och bruna skor, en vulkan som när som helst får sitt utbrott. Sist i syskonskaran har vi Helene (Paprika Steen), familjens radikala kvinna som gärna utmanar den goda danska smaken genom att välja svarta pojkvänner. Michaels hustru Mette (Helle Dolleris) är en kvinna som är så dansk att hon i ensamt majestät hade kunnat kröna en dansk paviljong vid världsutställningen i Sevilla med sina markerade drag och heta temperament. Till sist får farfar (John Boas) ett omnämnande för sin entusiasm och vilja att upprepade gånger berätta något barnförbjudet från de sju haven.

Tjänstefolket. Här ska bara kort nämnas Michelle (Therese Glahn) och sötnosen Pia (Trine Dyrholm), båda väldigt viktiga för karaktärsutvecklingen i filmen. Och så kocken (Bjarne Henriksen) förstås, Christians barndomsvän, som längtat efter det där talet i så många år och gömmer gästernas bilnycklar så att de inte kan åka hem. Sen får man heller inte glömma receptionisten (Lars Brygmann) som lyckas se så där oförskämt alldaglig ut hela tiden, även när han ligger i ett badkar och spanar efter hemliga tecken i taket.

Övriga. Gbatokai (Gbatokai Dakinah) är Helenes senaste pojkvän och hans närvaro provocerar fram några av de roligaste scenerna i filmen. Toastmaster Helmut (Klaus Bondam), bär som namnet möjligen antyder på en tysk brytning och hans ansvar för festligheterna låter sig inte stoppas av obehagliga tal.

Festen är en dramaturgisk Sixten Jernberg. Den går ut hårt från start och i samma stund som Christian slår skeden mot glaset börjar en frenetisk spurt. Långt senare går filmen i mål och varvar ner med en kort liten sträcka. En skiss över dramatiken i filmen får formen av en limousin. En kort startsträcka följs av en lång intensiv spurt och så lite nedvarvning på slutet.

Thomas Vinterberg har brytt sig om att göra filmen så snygg som det bara går utifrån manifestets bojor. Han väljer bildvinklar med omsorg. Ibland blir kameran en övervakningskamera högt uppe i ett hörn, vid andra tillfällen en skakigt nervös handkamera i tät närhet med personerna. Bildkompositionerna blir något extra och jag tänker understundom på Riget (minus den seriens kaotiska klippning). Det måste vara ljuset, eller bristen på detsamma, som skapar det rätta uttrycket.

Men mest av allt är detta en psykologisk familjestudie. Hur hanterar man en livslång lögn? När säger vem vad och hur reagerar de andra på det? Vilka krafter sätts egentligen igång när Christian tar till orda? Det är några av flera intressanta infallsvinklar som filmen betraktar med klinisk blick. Och denna kliniska blick är som så många gånger förr dansk. Festen är snubblande nära att vara ett mästerverk och har du mot förmodan inte redan sett den, kan du se fram emot 105 diaboliskt underhållande minuter. Betyg: 9.