Den vita filmen (1994)

Krzysztof Kieslowski och hans tre ”färgfilmer” var i min ungdoms dagar ett rött skynke för mig och många i min umgängeskrets. Hos oss fanns det en lust att revoltera mot finkulturen och just det tematiska filmandet - med en blå, en vit och en röd film - kändes då som det mest pretentiösa som marknaden hade att erbjuda. Idag är jag inte längre ungdom och Den vita filmen (Trzy kolory: Bialy) är numera en del av den kultur jag betraktar som min egen.

Trikolorens färger symboliserar som bekant frihet, jämlikhet och broderskap. Den vita färgen är jämlikheten och ironiskt nog handlar filmen om det motsatta: ojämlikhet.

Karol Karol (Zbigniew Zamachowski) är polsk frisör i Paris. Han pratar knappt någon franska och hans fru Dominique (Julie Delpy) vill skiljas på grund av hans impotens. Hon har den totala makten över honom och när han inser att han inte längre har vare sig husrum eller pengar (hustrun har spärrat hans visakort) tar han sin tillflykt ner i tunnelbanans vindlande gångar och börjar spela polska folksånger på en kam. Det är förtvivlan, kollaps och hemlängtan i samma desperata gest. Karol har sjunkit så lågt man kan komma.

Men räddningen kommer i form av en landsman, Mikolaj (Janusz Gajos). Han råkar gå förbi, känner igen de falskklingande tonerna och de börjar prata. Efter en del dividerande erbjuder sig Mikolaj att ta hem honom till Polen - i en resväska. Under resans gång blir dock väskan stulen och när den äntligen öppnas igen möts Karol av några besvikna kriminella småtjuvar. De avreagerar sig genom att misshandla honom. Blodig, sönderslagen och med ansiktet i snön utbrister han: äntligen hemma igen!

Filmen så här långt hade mycket väl kunnat fungera som en egen lysande kortfilm (även om transporten i resväskan knappast kan tas på fullt allvar i dessa flygsäkerhetstider). Men det här är en långfilm och Karol reser sig för att påbörja den mödosamma klättringen mot toppen. Hans växande ekonomiska framgångar går hand i hand med moraliskt förfall i ett land där korruptionen är vardagsmat. Och ganska snart inser man att det finns en slug bakomliggande plan som driver vår hjälte. Det blir en invecklad intrig med många vändningar och vars slutgiltiga betydelse inte avslöjas förrän i den allra sista bildrutan…

Det finns mycket vitt i filmen. Det vita är den sexuella extasen och lättnaden, men också snön som möter Karols kinder när han blivit misshandlad. Ur minnenas kabinett plockar han fram bilderna från bröllopet. Bilderna av den vita brudklänningen och den svepande slöjan och av ljuset som möter dem när de går mot utgången. Den vita filmen gör skäl för sitt namn.

Berättelsen är en stekt fisk där dramat är köttet och den svärtade galghumorn utgör paneringen. Dramat gör oss mätta medan humorn ger oss den speciella smaken. När vi äter lyssnar vi på Zbigniew Preisners intuitiva musik och efteråt tackar vi Kieslowski för maten med en kram.

Sedan är det ju det där med dubbelnamn i film. Humbert Humbert i Lolita, Durand Durand i Barbarella och nu Karol Karol i Den vita filmen. Zamachowski gör sin Karol med bravur. Han är perfekt instruerad och balanserad med en enorm spännvidd mellan tragik och komik. Det är troligen hans livs roll och kvaliteten på hans skådespeleri exemplifierar det unika med finkulturens konstfilmer. Det röda skynket är kastat. Revolten är ett minne blott. Betyg: 8.