Vulkanmannen (1997)

Vem är egentligen Sture Dahlström? Det är den primära frågan som Björn Runge försöker besvara i 1997 års dramadokumentär Vulkanmannen. För den som ser filmen idag förändras ”vem är” till ”vem var”. Dahlström, född 1922, dog nämligen 2001.

Filmen lyckas inte ge något bra svar på sin fråga. Det faktamässiga sträcker sig till att behandla några vistelseorter, vissa utgivningsår och ett manusuppköp av Peckinpah. Istället är det myter och skrönor som är filmens ryggrad. Vi får se en betjänt med löspenis, vackra kvinnor i trädgården och en galen författare som skjuter mot skällande hundar genom sovrumsfönstret.

Regissören angriper sitt ämne med nyfikenhet och pedagogisk iver. I några scener får vi ta del av filmens storyboard och a la en tidig von Trier följa händelsernas utveckling på ett stort vitt papper. Det blir lika mycket en film om hur en film blir till som en film om en avantgardeförfattare.

Stilmässigt är det omväxlande och experimentellt. Det är vanlig färg, enfärgat och svartvitt som filmats med olika filmformat med olika mängd grynighet. Runge medger själv att det finns en risk att filmen blir till ett stort lapptäcke med alla de olika tekniker som används. För det mesta fungerar dock kaoset, men när det inte lyckas (5-10 minuter totalt) blir det väldigt oskönt och flimrigt.

De bästa avsnitten är när Sture själv läser upp valda delar ur den egna litterära gärningen. Den skrovliga skånska berättarrösten lyfter den underfundiga erotikpoetiska prosan till en nivå som kraftigt överstiger filmens egen. På så vis blir Vulkanmannen bara en aptitretare. Genom att odla myterna väcks intresset för en spännande svensk författare, men för den som inte fångas av det litterära upplevs filmen säkerligen som alltför osammanhängande för att engagera. Betyg: 6.