Mordmisstänkta nattklubbssångerskan Yolanda (Cristina Sánchez Pascual) söker skydd i kloster bebott av nunnor med lustiga namn. Syster Dynga, Syster Förtappad med flera testar åskådarens tålamod med sina avvikande intressen: en nunna tar acid och sover på spikmatta, en annan är lesbisk och tar heroin, en tredje sköter om klostrets tiger och en fjärde skriver skräpdeckare och lagar mat.
Dunkla drifter (Entre tinieblas) är en kaotisk kavalkad av överdrifter. Filmen får representeras av huvudkaraktärens expansiva 80-talsfrilla; det är mycket volym och lite vettigt innehåll. Dialogen drar åt det tjatiga hållet. Pedro Almodóvar gör en såpa uppblandat med medioker svart komedi.
Inuti spektaklet finns små spår av en kommande storregissör. En bildruta här, ett sångnummer där. Dessutom är det kul att få se yngre versioner av Carmen Maura, Cecilia Roth och Chus Lampreave i så konstiga roller. Men det övergripande intrycket är att materialet inte håller fullt ut. Skratten kommer lika glest som länsbussarna om söndagarna. Efter ett tag är det nattrafik, sista bussen går och det blir skrattuppehåll.
Den uppgörelse med kyrkan som regissören försöker sig på kräver betydligt mer förfining och framförallt ett bättre manus för att vara lyckad. Avvikande knarkande nunnor låter kul i teorin, men i praktiken är det bara skoj en gång. Nyhetens behag går över snabbt. Dunkla drifter består mest av allt annat än dunkla överdrifter och endast Almodóvarälskarna bör känna sig manade att se den. Övriga kan med gott samvete stå över. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment