Nästan allt Weber har gjort under sin karriär har haft samma underliggande mål: sökandet efter den manliga skönheten. Så också i Let's Get Lost som kom året efter debuten med Broken Noses (en dokumentärfilm om unga boxare).
Let’s Get Lost målar ett osminkat porträtt av jazzlegenden Chet Baker. Den innehåller alla dokumentärfilmens förväntade ingredienser, men känslan är helt annorlunda. Familjen, kolleger och vänner säger vad de tycker. Vissa prisar honom, medan andra beskriver de många bristerna. Utifrån de olika bilderna, den talangfulla musikern och den delvis hänsynslöse privatpersonen, skapar vi oss en ärlig, komplex, motsägelsefull och spännande bild av Baker.
Chet Baker är ett stort namn för den musikintresserade och ett ännu större namn för jazzkonnässören. För den vanliga jazzlyssnaren är han emellertid i allmänhet relativt okänd. Namn som Miles Davis, Glenn Miller och Louis Armstrong skymmer sikten. Baker står i andra ledet och väntar på att bli upptäckt. Han försöker ställa sig på tå men de andra giganterna skymmer honom ändå. Med en ljudlig suck lutar han sig tillbaka och väntar.
Filmen använder sig av bildmaterial från fem huvudsakliga källor:
1. Arkivmaterial från filmer och tv-framträdanden. 2. Webers intervjuer med Bakers familj, vänner, musiker och några till. 3. Webers intervjuer med huvudpersonen själv. 4. Vanliga svartvita fotografier från Bakers liv. 5. Olika dramatiserade scener från 1987, t.ex. när han och hans vänner åker i radiobilarna på ett nöjesfält eller springer runt på stranden.
Let’s Get Lost är en mycket bildskön film. Det svartvita fotot rör sig ut mot Anton Corbijns mytiska territorier, men stannar halvvägs i ett inte lika fullt så kontrastrikt universum. Webers erfarenhet som modefotograf visar sig i den strikt estetiska hållningen där varje enskild bild hade kunnat leva ett liv på egen hand. Även de vanliga äldre fotografierna som används i filmen levandegörs genom snabba men mjuka kamerarörelser.
Skönheten är en man och han heter Chet. I sin ungdoms dagar och många år framåt var han mycket vacker. Hans främsta kännetecken var den kraftfulla käken vars hårda, raka linjer fick mer än en kvinna på fall. Många jämförde honom med James Dean och mycket riktigt skulle Chet i sinom tid anta rollen som ung rebell inom jazzen.
Några filmroller till trots, det var musiken som var hans värld. Under den självlysande ytan fanns hela tiden en musiktalang av guds nåde, ett fint gehör och en len röst. Dessutom hade han ju alltid vetat hur man behandlar en trumpet. Även som gammal man hittade han de perfekta tonerna med en lätthet som många andra musiker avundades honom.
På ålderns höst har han fortfarande en ådra av förfining över sitt utseende. Kroppen är tärd, ansiktet sargat, men det finns ändå en erfarenhetens elegans och utstrålning över hans åldrade uppenbarelse. Många år av drogmissbruk har lett honom dit. Det är gripande att höra honom berätta så öppet om sitt missbruk, om hur hans favoritdrog är speedball, en blandning av kokain och heroin.
Vi får veta att Chet är en obotlig egoist. Han är lika hängiven som han är hänsynslös, en person som det inte går att lita på och ju fortare man kommer underfund med det desto lättare är det att hålla igång en fungerande relation. Vi lyssnar och noterar, men vi dömer honom inte.
Let’s Get Lost är en utsökt blandning av existens, anekdoter, fakta och jazzmusik. Mycket musik. Skön musik. Varierad musik som ringar in situationer, händelser och personer. Även om man är högst medveten om att det hela är noga planerat, framträder en improviserad känsla. Filmen är jazz, en lätt klättring längs med skalorna som fångar en jazzlegends liv och leverne med en för genren sällan skådad ackuratess. Betyg: 9.
No comments:
Post a Comment