In the mood for love (2000)

In the mood for love är filmen som fick den vanliga filmtittaren att upptäcka Wong Kar-Wais alternativa filmvärld. De flesta fångades av skönheten och den sorgsna kärlekshistorien. Stilmässigt är den ovanligt nedtonad. Experimentlustan är närvarande men begränsad. Fotot är dock lika elegant som vanligt med Christopher Doyle som ansvarig.

Det är 1960-tal i Hong Kong. Fru Chan (Maggie Cheung) och herr Chow (Tony Leung) hyr rum i lägenheterna intill varandra. Hennes man och hans hustru ska komma efter är det sagt, men de kommer aldrig. Istället har den frånvarande duon inlett en kärleksaffär med varandra.

Otroheten leder fru Chan och herr Chow till varandra. När man bor så nära kan man ju inte undgå att mötas och dela ut en vänlig blick eller två. Fru Chan vill inte äta med familjen där hon bor. Hon klär hellre upp sig, vandrar bort i den tidiga aftonen och köper nudlar. Ofta möter hon sin granne där. På vägen hem promenerar hon genom staden i underbar slowmotion till medryckande originalmusik. Kameran fokuserar på de vaggande höfterna, den rustika termosen med nudlar i och hennes tidstypiska klänningar som är moderiktiga, trendiga och med en färgskala som följer filmen i övrigt.

Kärleken är långsam. Kärleken är vaga antydningar och växande vänskap, ett ögonkast eller en handskakning, eller en vilostund i den andres lägenhet utan att någon i huset vet om det. Kanske är den mer än så, men då får vi aldrig se det. Deras oskyldiga beteende bär skuldens rodnad på sina kinder. Att vara bedragen gör inte automatiskt den egna otroheten till något utan samvetskval.

För mig är detta en film som vill vara romantisk och därför försöker skapa romantiska scener. Jag hade hellre sett en film som bara ville vara romantisk och struntat i att söka effekter. Punkt.

Nu översvämmas filmen av bilder på två människor som pratar i dörröppningar, trappuppgångar och intill husväggar. Det romantiska ösregnet faller påfallande ofta och Nat King Cole sjunger sina lena ballader med sedvanlig inlevelse.

In the mood for love är en film som pratar förbi mig. Den försöker säga något djupt om kärlek, men karaktärerna förblir främlingar. Jag fångas inte av deras situation, av det vaga och ogripbara i deras relation. Det finns känslor där, men jag kommer inte åt dem.

Mot slutet far allt fram i en rasande fart. Berättelsen som nyss gått i snigeltempo hoppar plötsligt snabbt framåt genom tiden. Åren går, tempot forceras. Kar-Wai kommer aldrig att bli någon större episk berättare.

Nej, In the mood for love är endast en estetiskt tilltalande övning i återhållsamhet. Jag ser på filmen som jag ser på en vacker blomma som aldrig slår ut. Förväntningarna är sköna att bära, men de uppfylls aldrig till fullo. Betyg: 6.