DVD: The Departed (2006)

Mästaren Martin Scorsese har blivit genrespecialist, en kompetent hantverkare. En gång i tiden var han konstnär. Filmer som Taxi Driver, Raging Bull, The Last Temptation of Christ och Goodfellas var så mycket mer än vanliga filmer. Då var han på höjden av sin karriär. Nu, med The Departed, befinner han sig några få trappsteg längre ner och får oväntat Oscarjuryns sympatier. Gamle Martin fick äntligen sin efterlängtande registatyett. Kul, men fel och märkligt.

Som ni kanske redan vet är William Monahans manus baserat på ett originalmanus från Hong Kong. Infernal Affairs blev en stor internationell framgång och sågs som en storstilad comeback för den klassiska Hong Kong-filmen, en actionfilm som med stil och finess ger publiken mycket valuta för pengarna. Ofrånkomligen och nyfiket börjar man under filmens gång fundera över skillnader och likheter mellan de båda verken.

Några skillnader är uppenbara. Hong Kong har blivit Boston och 101 minuter har dragit iväg till hela 151 minuter. Dessutom har man lagt till ett långt informativt stycke i början. Där Infernal Affairs var klurig, rent av lite svår att hänga med i, kör Scorsese med tredubbla säkerhetsbälten. Ingen, inte ens Joe Buck från Kalamazoo, ska kunna misslyckas med att hänga med i den invecklade intrigen.

Grundförutsättningarna är dock nästan desamma. En polis bland poliserna, Colin Sullivan (Matt Damon) är lojal med maffiabossen Costello (Jack Nicholson) som i sin tur har en polisinfiltratör, Billy Costigan Jr. (Leonardo DiCaprio), bland sina egna män. Manusförfattaren har också utökat spelrummet för den kvinnliga psykiater, Madolyn (en duktig Vera Farmiga), som i originalet endast hjälper Leonardos karaktär. Här blir hon ihop med Colin samtidigt som hon flörtar med Billy i en ack så typisk Hollywoodsk kärlekstriangel.

Sett till nationell stjärnstatus kan Andy Lau och Tony Leung mäta sig med sina amerikanska efterföljare. Däremot kan Infernal Affairs inte konkurrera när det gäller övriga roller. Bland birollernas stora namn som Martin Sheen, Ray Winstone och Alec Baldwin är det givetvis nestor Nicholson som har både störst pondus och status. Här är han övervägande skicklig i sitt skådespeleri, men några gånger leker han lindansare i överspelets gränsområden. Nicholson är som bekant en spontan man och han måste tämjas för att fungera perfekt.

The Departed dras med några små men uppenbara problem. Ett sådant är Mark Wahlberg och hans karaktärs böghatarjargong. Överhuvudtaget är det många poliser i filmen som vräker ur sig ett ”fuckin’ homo” så fort någon kille retas med dem. Det är fantasilöst, trist och unket.

Dessutom är det obalans mellan storstjärnorna. Matt Damon har utvecklats till själva sinnebilden för stabilitet. Av alla säkra kort i Hollywod torde han rimligen vara det allra säkraste. DiCaprio, å andra sedan, envisas ånyo med att plocka fram det lätta darret på rösten som knappast passar en potentiell gangster. Det blir bättre mot slutet, men helhetsintrycket är en besvikelse.

Trots invändningarna är The Departed en film som levererar. Eftersom den för över de flesta nyckelscenerna från sin utmärkta föregångare får man uppleva samma sorts härliga spänning och den underbara jakten mellan mullvadarna, båda ivriga att avslöja den andre. Spelplatsens Boston tänder till av Howard Shores irländska toner och Scorsese håller ihop allting på ett ganska imponerande sätt. I väntan på ett nytt mästerverk får man helt enkelt vara nöjd med att ha fått uppleva en mycket god genreunderhållning. Betyg: 7.