Falkens öga (1998)

Mikael Kristerssons Falkens öga har material för 30 minuter effektiv kortfilm, men väljer istället att göra 90 minuter ineffektiv långfilm. Det är en vanlig fågeldokumentär som utökats med bilder av det mänskliga samhället omkring fåglarna.

Huvudpersonerna är ett falkpar som bor i Skanör kyrka. Under en tidsperiod som sträcker sig från senvinter till högsommar tar en massiv handlingstråd upp fåglarnas liv med jakt på föda, parning, ruvning, äggkläckning och barnuppfostran. En andra handlingstråd försöker ge en bild av det som falkarna ser från sitt torn. I stillsamma bilder visas den närmaste omgivningen upp. Vaktmästarna krattar pedantiskt sin kyrkogård, joggare knatar förbi och högtiderna avlöser varandra.

Just i det sistnämnda finns en förutsägbarhet i vad som visas upp. Jag slår tidigt vad med mig själv om att det kommer att bli en begravning, en konfirmation och ett bröllop. Min profetia uppfylls och som bonus får jag både skolavslutning och en trummande scoutparad.

Falkens öga präglas av en malande långsamhet. Varje scen tycks pågå minst en minut för länge och är man inte fågelfrälst riskerar många detaljer att gå förlorade. Den oinsatte kan t.ex. inte se skillnad på fåglarnas kön, något som en berättarröst hade kunnat åtgärda.

Dramatiken är obefintlig ända fram till omkring minut 50 då det plötsligt händer något fantastiskt. Tre av sex ägg har redan kläckts och någon av föräldrarna håller på att mata de tre gapande ungarna när ett fjärde ägg plötsligt börjar kläckas. Detta är filmens klimax, dess enda magiska ögonblick, även om ungarnas uppväxt gör den andra halvan något mer intressant än den första.

Bilderna på omgivningen från fågelperspektiv är vardagligt vackra, men inget som står ut ifrån vad ens egna personliga grannskap kan ge. Ljuden får också en roll att spela. Bröllopsmarschen ekar in i boet och från nära håll hörs välbekanta samhällsmarkörer som glassbilen, mobilsignaler, kor som råmar och en tupp som gal. Det är som att uppleva delar av sin egen vardag på film och det är faktiskt ingen höjdare.

Falkens öga ska absolut beundras för själva metoden, det tekniska förarbetet och det minutiösa planerandet som möjliggjort de olika närbilderna och de fina bilderna inifrån boet. Men i konkurrens med ett utländskt djurprogram på TV står den sig slätt. Det är synd att Kristersson saknar öga för dramaturgi och tempo; att bara filma fåglar räcker inte och vardagsperspektivet tillför minimalt - han är knappast någon ny naturpoetisk begåvning. Med all den tid och kärlek som investerats i projektet hade Falkens öga mått mycket bättre av att klippas ner till en halvtimmes fartfylld fågelfilm. Betyg: 4.