Vi får följa tre huvudpersoner – en störd ung man (Miroslaw Baka), en taxichaufför (Jan Tesarz) och en ung advokat (Krzysztof Globisz) under en ödesdiger dag. Först tycks ingenting förena dem, men med tiden kommer deras vägar att sammanstråla, både medvetet och omedvetet, och en utav dem kommer att dö en fruktansvärd död.
Det första mordet är något utav det råaste som någonsin filmats. Våldet är kallhamrat, utdraget, beräknande och hela tiden präglat av en empatistörd människas morbida spontanitet. Mördaren leker med sitt offer, antingen oförmögen att ta kål på honom eller möjligen försatt i ett transliknande njutningstillstånd där varje sekund av råhet förgyller en annars kvävande tillvaro.
Kieslowski argumenterar ganska väl mot dödsstraffet, men det är knappast en argumentation som övertygar en dödsstraffsförespråkare att byta sida. Genom att göra gärningsmannen till en synbart psykiskt störd person och brottet till ett överbrutalt vansinnesdåd, hamnar regissören i trångmål. Att mördaren så småningom drabbas av dödsångest och visar tecken på ånger raderar ju inte ut det ohyggliga brott han har begått. Och i ett samhälle med dödsstraff är det förmodligen just den sortens illdåd som både lämpar sig bäst för det tyngsta straffet och där den våldsamma påföljden lättast kan förstås av allmänheten.
Förnuftets röst i filmen är den unge advokaten. Han skildras som en naiv idealist, en man med så mycket empati och medlidande att en ny frälsare tycks vara född. Det är en humanare sida av rättsväsendet, en hoppfull framtidsvision, som Kieslowski vill föra fram och han gör det i skepnaden av en ung intellektuell människa som tänker i andra banor än övriga gamla stofiler inom juridiken.
Visuellt är filmen delvis mycket lyckad, åtminstone om man enbart granskar hur bilderna är komponerade. Det finns en informativ precision i varje bildruta där allt som är nödvändigt synliggörs. Det hela understryks genom en svarttonad vinjettering som ytterligare lyfter fram det viktigaste i bildkompositionerna.
Dessvärre har filmfotografen Slawomir Idziak valt att experimentera med över 600 gröna filter, ett grepp som i första hand tillför en störande fulhet. Ambitionen att skapa ett kallt, blekt och ödsligt Warszawa lyckas, men det sker till priset av att bilderna ser ut som gamla gulnade fotografier från 1960-talet.
En liten film om konsten att döda lever vidare i minnet många dagar efter visningen och de starkaste minnena är självklart de båda morden. Särskilt det första har en oförglömlig brutalitet över sig. Kieslowski lyckas få alla som inte gillar dödsstraff att ytterligare övertygas om sin ståndpunkt, medan motståndarsidan knappast omvänds över en natt. Filmen, vars tema senare upprepades i den femte Dekalogfilmen (”Du skall inte döda”), drog igång en het debatt i Polen, men det skulle dröja ända till 1997 innan dödsstraffet slutligen avskaffades helt. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment