Desmond & träskpatraskfällan (2006)

Det kan tyckas lågt att ge en barnfilm negativ kritik. Men då säger jag: varför inte? Vad är det för fel med att använda samma glasögon till alla filmer man ser? Det är bara fega kritiker som bedömer olika filmer utifrån särskilda mallar.

Desmond & träskpatraskfällan har en huvudhandling som följer en grupp djursärlingar i hålan Hallonskogen någonstans i ingenstans. Det är en ganska idyllisk plats där livet levs i harmoni ända tills någon börjar norpa vännernas favoritsaker. Träskpatrasket – som ingen sett med egna ögon – misstänks och en träskpatraskfälla byggs för att fånga in monstret. En enorm äppelmosmuffins ska nog kunna locka den fule i fällan…

Filmen är en lerfilm gjord med så kallad stop motion-teknik. Det ger möjlighet till ganska udda men snygga detaljer. Fast roligast är nog ändå hur brandrök, fisar och andra gaser har gestaltats. Djurkaraktärerna är däremot lite skrämmande med sina halvt mänskliga drag, t.ex. grisen Desmonds hängpattar som tycks härröra från valfri överviktig man över 50. Man bör heller inte glömma Sebastian Hares sjukligt framträdande framtänder som får varje seriös tandläkare att blunda skräckslaget.

Många recensenter var glada när filmen hade premiär: äntligen en svensk animerad film bland alla utländska diton! Men tyvärr fastnar Magnus Carlsson i den klassiska fällan och gör röstskådespeleriet till en studie i dialektvansinne. Varför måste figurer som bor på en isolerad plats och som knappast visar upp tecken på att någonsin ha bott någon annanstans snacka roliga dialekter? Bittan Ko tycker om att sminka sig och dessutom snackar hon en fånig variant av skånska. Vilken trist kliché! Elefanten Snickar-Märta blir med Lotta Bromés hjälp en Västgötabrutta i snickarbyxor och älgen Helmut Sebaot får Rikard Wolffs djupa Dramatenstämma. Variation kan vara trevligt, men varför alltid göra på samma sätt?

Det stora problemet ligger emellertid på manusnivå. Huvudstoryn som refererats ovan är tunn, kort och grund. Lösningen har då blivit att det med jämna mellanrum stannas upp i filmen och så säger någon: Minns du när vi gjorde den där saken den där gången? Vips hoppar filmen dit och en ny liten historia går igång.

I längden blir detta väldigt rörigt. Då hjälper det inte ens att Sten Ljunggrens mjuka berättarröst försöker underlätta övergångarna. De barn som satt i salongen behövde mycket stöd från sina föräldrar för att hänga med och lillkillen bakom mig försökte fly salongen trots att filmen endast var 68 minuter lång.

Att göra animerade TV-serier är Magnus Carlssons specialitet. Steget till att göra en bra långfilm har uppenbarligen varit för stort för honom. Betänk en sådan detalj som nivån på språket. Vanligt språk kryddas med diverse byråkratisk jargong och vuxna slanguttryck, vilket är rätt så oförklarligt i en barnfilm. Men det kanske var ett försök att i tidens anda göra en film i filmen för den vuxna publiken? I så fall misslyckades det också. Betyg: 4.