Othello (The Tragedy of Othello: The Moor of Venice) är en traditionell tragedi av Shakespeare där svartsjukans mekanismer utforskas. Morern Othello (Orson Welles), en stark och ståtlig krigare, fattar tycke för den vackra adelsflickan Desdemona (Suzanne Cloutier). Detta gillas inte av underhuggaren Lago (Micheál MacLiammóir) som sätter igång med en smart men smutsig kampanj för att skilja dem båda åt…
När det gäller Shakespeare på film finns det vissa karakteristiska inslag som hör till. I Othello får vi bland annat betrakta de åtsittande spandexbyxorna i sammet och de första utkasten till den numera världsberömda tjeckiska hockeyfrillan. Personen som passar in på det här signalementet (läs: Lago) förflyttar sig dessutom med spänstiga små skutt till porlande cembalomusik.
Då är det tur att Orson Welles – regissören – vet om att Orson Welles – skådespelaren – har utstrålning nog att ta över hela filmen. Orson låter följdriktigt Orson synas och dominera med scennärvaro, potens och en röst som mullrar med skön melodi. Att låta honom äga omgivningen är helt i sin ordning.
Inledningens silhuettdramatik och sista halvtimmens stegring är scenografiska mästerverk. Med hjälp av ett expressionistiskt ljusanvändande får Welles liv i borgens naturliga bågar, valv, trappor och murar. Skuggorna blir en del av rummet och rummet en del av handlingen.
Det som drar ner betyget är framförallt att så mycket av handlingen styrs av en enda intrigerande individ. Avsaknaden av komplexitet leder till tristess och enkelspårigt. Ett annat problem är att uppbyggnaden fram mot slutets klimax är så långtråkig, vilket i och för sig lär höra ihop med den första invändningen. De sega partierna söver och skulle därför göra sig allra bäst som testmaterial för något ansett sömnforskningsinstitut. Se dock bara till att väcka patienterna i tid så att de inte går miste om den fina avslutningen. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment