Det är förbluffande små marginaler. En höstsaga ser ut som sin föregångare. Högsommar i Bretagne har blivit solig höst i Rhônedistriktet, sydöstra Frankrike. Filmmusiken är dessutom än mer frånvarande. Här är det helt tyst bortsett från de sista tre minuterna. Men det som var tråkigt i En sommarsaga är levande här. Tystnaden ringar in orden och meningarna; det finns inget som distraherar.
Manuset är fantastiskt. Magali (Béatrice Romand) är en 45-årig ensam kvinna, vinodlare och änka, med båda barnen utflyttade. Hon saknar sin dotter och har istället blivit god vän med sonens flickvän, Rosine (Alexia Portal), som gärna hälsar på. Hon umgås också med sin jämnåriga vän Isabelle (Marie Rivière). Det ser ganska bra ut, men båda vännerna tycker att det fattas en man i Magalis liv och båda vännerna försöker på eget initiativ hitta en karl åt henne…
I En höstsaga finns inga dåliga karaktärer. Alla är gediget sammansatta. Man bryr sig och vill verkligen veta vad som ska hända dem. De är nyckeln till framgången.
Rivière och Romand tar mig med storm. De är kvinnor i sina bästa år: mänskliga, härligt vanliga och ändå mycket mer än så. De matchas mer än väl av Alain Libolt. Han spelar Gérald, Isabelles fynd på singelmarknaden, med rakryggad värdighet. Ja, jag får ett så stort förtroende för dessa tre att om någon av dem hade bett mig om hjälp med vinskörden så hade jag med nöje ställt upp gratis.
Det raka berättandet utgör grogrund för många komiska situationer. Filmen känns som en tårtbit där en liten bit av livet intill Rhônefloden har skurits ut och hamnat i Eric Rohmers mästerliga manus. Det är riktiga människor, verkliga känslor och äkta situationskomik. En höstsaga är en filmpärla som mer än någon annan film känns som en del av livet självt. Betyg: 9.
No comments:
Post a Comment