Bortom molnen (1995)

Bortom molnen (Al di là delle nuvole). Jag kan erkänna det direkt: den vackra titeln är en gåta för mig. Förvisso befinner sig filmens berättare, ”regissören” (John Malkovich) i ett flygplan bortom molnen när filmen börjar. Kameran försvinner in i molnmassorna och ett snyggt klipp senare befinner vi oss i ett dimmigt Ferrara, Italien.

Vår vän berättaren är på jakt efter en kärlekshistoria att berätta. Han vandrar runt i filmen och återger detaljer om sitt yrkes hemligheter samtidigt som fem olika berättelser, fyra längre och en mycket kort, spelas upp.

Utan att vilja ge bort några överraskningar kan jag säga att de lite längre berättelserna kretsar kring ett tema om ofullbordad eller ofullständig kärlek. Regiduon Wim Wenders och Michelangelo Antonioni har hela tiden modet att ge oss berättelser där allt inte går precis som förväntat och där glimten i ögat är en ständigt närvarande finess.

I tre av historierna exponeras de vackra kvinnorna helt nakna. Om man bortser från objektifieringsargumentet kan jag bara se positiva fördelar med detta. Liksom i Spike Lees She’s Gotta Have It blir kvinnokroppen något mer än bara naken hud, fylliga bröst och slanka ben. Med närbilder och speciella vinklar framställs den som något sensuellt och utopiskt. Det är bara i filmens värld som sådant är möjligt.

Det är gott om stora skådespelarnamn i filmen. Fanny Ardant, Irène Jacob, Jean Reno, Sophie Marceau, Jeanne Moreau och Marcello Mastroianni gör det värt att ägna en kort paragraf åt just detta. Och av dessa är det Jacob och Reno som övertygar mest i för dem mycket atypiska roller.

En del recensenter har saknat den sammanhållande länken. De menar att det inte räcker med kärlekstemat och att Malkovich narration inte lyckas väva ihop småberättelserna. Det är möjligt att de har rätt, men de har missat en uppenbar sammanfogande länk: arkitekturen. I varje berättelse finns något dramatiskt byggnadsverk eller inredningar som tar en med storm; från de klassika valvbågarna i historia ett via hamnpiazzan i historia två till den imponerande lägenheten i historia tre. Det hela når slutligen sin kulmen i den avslutande berättelsen när någon av filmens fotografer (Alfio Contini eller Robby Müller) får trapphuset tillhörande en helt vanlig tygbeklädd trappa att förvandlas till ett svindlande vackert grafiskt mönster.

Bortom molnen är en bagatell, men en trivsam sådan. Det finns en roande spjuveraktighet i regissörernas sätt att angripa sitt material. I en regnig scen jobbar sig kameran sakta uppåt längs en hotellfasad just efter att Malkovich har gått in. Vi vet att vi är på väg mot hans fönster, men kameran kan inte låta bli att stanna till och smygtitta in i några andra rum på vägen. Detta är det perfekta exemplet på hur man regisserar film med glimten i ögat. Betyg: 7.