Guds stad (2002)

Guds stad (Cidade de Deus) har hyllats som ett mästerverk och har i vissa fall även jämförts med några av Scorseses filmer. Men filmen är ingen Goodfellas. Nej, den är inte ens en bra film och orsakerna till detta ska jag nu delge er.

1. Berättelsen. Raketen (Alexandre Rodrigues) är en ung man som gärna ser världen genom linsen på sin kamera. Han är fotograf och en av de få som lyckats ta sig ut från Guds stad, kåkstaden, favelan, förorten till Rio de Janiero, platsen där händelserna utspelar sig.

Raketen börjar sin berättelse efter en extasliknande öppningssekvens (filmens höjdpunkt) där en höna jagas genom trånga gränder av ett stort gäng barn och ungdomar, vilt skjutande med sina pistoler. Raketen och hönan hamnar plötsligt mitt emellan gängets pistoler och polisens dito. Frys bilden. Låt kameran snurra några varv och sen in med berättarrösten. Det är ett klassiskt grepp, att börja nära slutet för att sedan berätta en historia som slutligen leder fram till det där ögonblicket.

Berättelsen spänner över ett femtontal år och tar sin början under 1960-talet. Olika gangstertyper porträtteras. Den gemensamma nämnaren är att de flesta är barn eller ungdomar. Vuxna kriminella gör sig icke besvär. I Guds stad regerar ungdomen.

Manusförfattaren Bráulio Mantovani har baserat sin historia på Paulo Lins uppmärksammade 600-sidiga tegelsten med samma namn som filmen. Det är liknande teman som upprepas i de olika småberättelserna. Hur någon säger att han (det är bara killar som är kriminella i Guds stad) inte vill bli gangster, men hur samma person sen går från att vara ängel till att vara kallblodig rånare, mördare eller knarkhandlare. Det värsta som finns är karaktärer som är helt och hållet onda och här finns det gott om dem.

Karaktär efter karaktär passerar revy, alltid utan djup och alltid med pistolerna i högsta hugg, redo att döda. Varför gör de detta? Raketen försöker säga att det är området i sig självt som påverkar människorna, men det är ingen hållbar förklaring. Dessvärre är det den enda ledtråden som ges. Några sociala eller psykologiska dimensioner förekommer inte. Det spekulativa våldet blir en effekt bland effekter.

När en karaktär ska framstå som lite mer mänsklig än resten av packet tar man klichéer till hjälp. Raketen, för att ta ett bra exempel, har som sitt speciella problem att han inte blivit av med oskulden. Benny (Phellipe Haagensen), en av gangsterhöjdarna, får plötsligt för sig att han ska satsa sina pengar på lite stil. Han köper häftiga kläder och färgar håret i en gulaktig nyans. Se där, då måste han ju vara människa.

2. Bild. Om man klipper sönder filmens 130 långa minuter till, säg, 260 halvminutsavsnitt, då hade man kunnat få fram åtminstone 200 reklamfilmer för jeans eller någon annan inneprodukt. Och det är inte bra. För hur jädrans snygg den där halvminuten än är så är det tröttsamt att se den i två timmar.

Fernando Meirelles har fått sin yrkesmässiga skolning som reklamfilmsregissör och det märks i Guds stad. Sällan har jag sett en film som är så visuellt överbelastad. Det hade gått att skriva en 200 sidor lång rapport enbart om hur bilden manipuleras med optiska trick, kamerateknik, specialeffekter eller klippning. Om det någonsin har funnits en häftig grej i någon cool film som du har sett, då kan du banne mig räkna med att den också finns med här: från enkla stillbilder till stillbilder med olika inzoomningar, från ultrarapid till fastmotion, från tudelade bildrutor till snurrande kameror och enorma tidsförflyttningar. Allt och mycket mer finns här.

Bland influenserna finns uppenbart filmer som Natural Born Killers, Amores perros och inte minst Snatch. Det är tydligt att Meirelles är en talang, men det går att göra en jämförelse med en av fotbollens supertalanger, Man Uniteds Christiano Ronaldo. Det var först när han insåg att han inte behövde dribbla varenda gång han fick bollen som han växte fram till en världsspelare. Detsamma gäller Meirelles. När han drar ner på tempot och inte försöker vara reklamvärldens Bror Duktig, då växer underbart fina kompositioner fram där färger och ljus möts i ljuv förening. Han har nog en framtid trots allt, den gode Fernando.

Men under långa stunder är det epilepsivarning. Den skakiga handkameran används orytmiskt och ljuset blinkar obönhörligt. Klippningen är en klåpares verk. Huvudvärken sprider sig och ögonlocken blir tunga. Det visuella överdådet irriterar mer än det tillför.

3. Skådespeleri. Filmen har fått mycket beröm för att amatörskådespelare används och det är korrekt noterat; de är bra. Men de är inte jättebra och de kan inte briljera. Därtill är deras karaktärer för endimensionella. Huvudrollsinnehavaren Rodrigues har dock mest att jobba med eftersom hans karaktär begåvats med hjärna och normalitet.

4. Slutord. Är det meningen att man ska ta ämnet på allvar? Barn som dödar barn, barn som dödar vuxna. Barn som rånar. Barn som knarkar och säljer knark. Det är allvarliga saker detta, men hur har det presenterats? Jo, som en cool film a la Snatch. Musiken är häftiga sambarytmer och bildberättandet ett överambitiöst plotter. Är det ändå meningen att man ska ta ämnet på allvar? Hur skulle man ha ställt sig till en film om barnprostitutionen i Sydostasien med samma stilgrepp?

Guds stad påverkar, men kanske inte på det sättet som filmskaparna hade tänkt sig. Att se 50-60 mord i samma film är i vanliga fall jobbigt (förutsatt att det inte sker i någon rymdsåpa med slemmiga utomjordingar). Att se samma mängd brutala mord utföras av barn och ungdomar tar oerhört på krafterna. Filmen är välputsad barnkriminell våldspornografi, de höjda pistolernas evangelium predikat av en filmvärldens supertalang som bara måste lära sig att inte showa så mycket. Det är svårt att hitta ett bättre exempel på en kraftigt överskattad film. Betyg: 4.