De älskande vid polcirkeln (1998)

Julio Medem blev ett namn i finkulturella filmkretsar i och med succédebuten Kossor och den flyfotade uppföljaren Den röda ekorren. Båda filmerna bjöd på sprudlande berättarglädje. Originaliteten var slående och Medem var plötsligt ett namn att räkna med. Kanske var det de höga förväntningarna som gjorde att nästa film som nådde Sverige, De älskande vid polcirkeln (Los Amantes del Círculo Polar), inte fick samma ryktbarhet som föregångarna.

Filmen börjar med ett hopkok av bilder som vi inte kan placera direkt, men som senare kommer att få en betydelse. Strax efteråt börjar filmen på riktigt med ett växelvis berättande. Perspektivet skiftar från längtan till saknad, från Otto till Ana. Det är deras kärlekshistoria vi får uppleva.

Allt börjar på skolgården i oskyldig barndom, fortsätter upp i ungdomstidens sexuella utforskande och slutar i vuxen ålder med splittring. Varje tid har sin egen skådespelare och i vissa scener kan en skådespelare börja en scen och en annan avsluta den. Tiden är flytande och Medem använder sig gärna av den sortens övergångar.

Filmen är också en slags släktkrönika där banden löper genom Europa, från Spanien till Finland via tyska flygargener. I mitt tycke introduceras kanske ett eller två osannolika sammanträffanden för mycket. Den huvudsakliga poängen med släktvinklingen är att visa hur slumpen kan göra Otto och Ana till bror och syster efter det att Ottos pappa och Anas mamma funnit varandra. Då förvandlas hemlig kärlek till förbjuden dito och deras relation blir incestuöst laddad.

Filmens tydligaste kännetecken är hur musiken används. Det finns regissörer som använder musik sparsamt (läs: Rohmer) och det finns andra som använder den i större mängd (läs: Spielberg). Medem klår dock Steven och tar, genom Alberto Iglesias musik, struptag på åskådaren för att försöka markera varje känsla med dånande stråkar. Ljudbilden är stundtals massiv och även om musiken är bra blir intrycket att den överanvänds.

De älskande vid polcirkeln är en film som länge klamrar sig fast på en konstant hög nivå. Under den första halvan balanserar man farligt nära effektsökeriets jaktmarker, men finurligheten håller ett vakande öga över det hela och det är aldrig någon fara. Andra halvan har lägre tempo och då blir berättandets pretentioner synliga. Medem vill stoppa in så mycket i sin historia att han i jakten på myter, släktsamband och geografiska sifferkombinationer tappar bort det som är filmens kärna: kärleken. Det svåra skymmer sikten för det enkla och det är himla synd. Betyg: 6.