Vad dina vänner inte vet är att Little Miss Sunshine är en behaglig bluff som lurat en hel värld (inklusive Oscarsjuryn). Genom att Michael Arndt följer manushandbokens komediavsnitt till punkt och pricka blir det utstuderat, beräknat och lätt att genomskåda. Filmen är en get i björnkostym eller Ett päron till farsa förklädd till Royal Tenenbaum. Låt oss kika närmare på saken.
Först behöver vi sex karaktärer: en halvjobbig liten flicka (Abigail Breslin) och hennes ännu jobbigare storebror (Paul Dano), en karriärsinriktad vinnarkonsult till farsa (Greg Kinnear) och hans motpol, en jordnära, frispråkig morsa (Toni Collette), hennes självmordsbenägne homobroder (Steve Carell) och till sist farfar (Alan Arkin) som lämpligen förses med något av följande prefix: rock-, porr- eller drog-. Dessa karaktärer ska sen interagera med varandra och eftersom det blir tråkigt om de bara är hemma så skickas de ut på en liten resa i en rolig bil. Halvjobbiga dottern vill nämligen prova på skönhetens profession och alla ger sig av till Kalifornien för barnskönhetstävlingen Little Miss Sunshine.
Resan kan självfallet inte gå spikrakt. Då hade filmen slutat efter 45 minuter. Nej, en massa problem måste skrivas in i manus. Det gör inget om det är lite knasigt och tramsigt! Familjen får gärna vara lite crazy så i stort sett vad som helst är möjligt.
För att säkra ett finkulturellt alibi måste tyngre ämnen inflikas i det lättsamma. Självmordsbrodern står för mycket av det intellektuella som sägs, samtidigt som hans misslyckade självmordsförsök ska beröra. I bilen filosoferas och diskuteras det. Men för att introducera ett ännu större ”djup” måste mer drastiska åtgärder tas till. Entré: döden. Att ta kål på en karaktär funkar alltid.
Tyvärr tar Arndt inte kål på rätt karaktär, han som är mer irriterande än ett kliande myggbett på den kvadratcentimeter av ryggen som inte kan nås utan extern hjälp. Storebror störig är en kliché. Hela hans väsen är en designers våta dröm: kantig, finnig, Nietzsche på väggen och en lugg vars längd teaterviskar emo, emo, emo. Brodern talar inte eftersom han avgivit ett tystnadslöfte. Han ska inte säga något förrän han kommit in i flygvapnet. Istället skakar han buttert på huvudet, nickar eller skriver lappar där han älskvärt noterar att han faktiskt hatar alla. Och självklart ska han också påverkas av syster ysters resa och när han plötsligt står längst ut på en brygga vid havet och filosoferar med självmordsbrodern då kan man bara stöna uppgivet. Inte bra, inte bra.
Varken foto, musik, klippning eller skådespeleri når några större höjder. Filmen hittar dock en ton som passar den bra och håller sedan fast vid den hela vägen till Kalifornien. Regissörsduon Valerie Faris och Jonathan Dayton kommer från musikvideobranschen och kanske är det där de gör sig allra bäst. Det är lättare att instruera Red Hot Chilipeppers än Steve Carell. Övergången till långfilmsvärlden är svårare än man kan tro.
Att Little Miss Sunshine följer manushandbokens komediavsnitt innebär att den faktiskt är riktigt kul ibland. Ett par scener är gapskrattsroliga och om filmen bara hade brytt sig mer om komiken och struntat i den pretentiösa dramatiken hade den helt klart varit sevärd. Nu räcker inte skratten ända fram och istället öser de på med "vi är alla bra som vi är"-känslor. Vi lever i gruppkramarnas tidsålder, men bluffen är genomskådad. Säg det till dina vänner. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment