I en tjock amerikansk filmguide beskrevs handlingen i Howard Hawks Bringing Up Baby som ”a plot that could have been hatched in a mental institution”. Det är kanske att dra det hela några steg för långt, men visst är det en absurd intrig.
Paleontologen David Huxley (Cary Grant) väntar på ett ben, det sista för att färdigställa ett dinosaurieskelett, och dessutom ska han gifta sig i morgon. Samtidigt måste han ge sig ut på en charmoffensiv för att locka till sig en miljon dollar i anslag till museet där han jobbar. Offensiven inkluderar en golfrunda med en rik mecenats advokat och där stöter han av en slump ihop med yrvädret Susan Vance (Katharine Hepburn). Innan han hinner ropa brontosaurus har han hamnat i en osannolik förvecklingskedja som bland mycket annat involverar leoparden Baby (Nissa), terriern George (Asta) och ett försvunnet ben. Kommer han att lyckas ta sig ur knipan?
Grant gör sin vimsiga forskare som hade han eld i baken. Munnen går i ett och han ramlar lätt, ramlar snyggt. Fast jag blir ändå inte helt övertygad av hans prestation. Kanske beror det på att Hepburn är så mycket bättre. Hon är den rika virriga ungmön som har allt hon vill ha och vägrar bli kär men så klart ändå drabbas av kärleken till slut. Munnen är en verbal kulspruta laddad med hela meningar. Hon bara pepprar på och känns oförskämt bekväm i sin roll.
Bringing Up Baby är en del av ett filmiskt kulturarv, en rest av en genre som blomstrade under 1930- och 40-talet. Det är ingen film som utmärker sig tekniskt och ingen skulle heller kunna få för sig att kalla den snygg. Men den är väldigt rolig (bortsett från några sömniga sekvenser på slutet) och den har två storstjärnor i huvudrollerna. Tillsammans med den träffsäkra tajmingen bäddar detta för en minnesvärd komedi. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment