Detaljer (2003)

När Detaljer börjar blir jag genast glad. Äntligen en film som vågar vara kontinental och osvensk, en film vars förpackning erinrar om verk från Frankrike eller Italien, en film som vågar helt enkelt. Det är en glädje som varar i tjugo minuter. Sedan börjar innehållet komma ifatt mig.

Vi befinner oss hos den kulturella samhällseliten bland höginkomstagarna, läkaren Ann (Pernilla August) och förlagsredaktören Erik (Michael Nyqvist) . Deras äktenskap fungerar inte och Erik blir förälskad i den litterärt talangfulla Emma (Rebecka Hemse). Hon är redan ihop med dramatikern Stefan (Jonas Karlsson) som tar drogerna till hjälp för att undfly sina demoner. En dag tar han en överdos och hamnar på sjukhus. Ann ser honom där och blir kär. Under många års tid får vi sedan följa utvecklingen i de nya förhållandena, Ann med Stefan och Emma med Erik.

Samtliga fyra karaktärer har dessvärre en skruv lös och den psykiska sjukdomen fungerar som en katalysator för deras problem. Båda kvinnorna är drabbade av barnlöshetens förbannelse och båda får slutligen mentala sammanbrott. Emma är psykotisk och Stefans droganvändning gör honom mycket instabil. Erik verkar dessutom vara lite schizofren, eller tankspridd, vad vet jag. Jag är ju ingen doktor.

Det stora problemet med Detaljer är att intrigen saknar en given riktning, ett uttalat mål. Karaktärerna befinner sig hela tiden på avstånd. De talar i gåtor, vilket gör att jag inte alltid kan lita på att skådespelarna själva förstår vad det är de säger. Innehållet överintellektualiseras in absurdum:

Emma: Människor skiljer sig därför att de inte pratar med varann.
Erik: Jag tror att det är tvärtom, att de skiljer sig därför att de pratar med varandra.

Jonas Frykbergs ojämna manus är baserat på texter av Lars Norén. Och den norénska egenarten märks genom repliker som i sin språkliga fjäderskrud påfallande ofta letar sig in i den teatraliska fållan. Där inne talar skådespelarna med en skev intonation som blivit standard vid landets ledande teatrar. På Dramaten låter det fint, men här blir det marginellt fel.

Till filmens fördel talar det estetiska; foto och ljussättning är högt över svensk norm. I andra ringhörnan står dramatiken och vacklar. Det finns starka scener som berör och det finns starka scener som bara går en förbi. Av skådespelarna gör August och Hemse båda solida insatser. Nyqvist går däremot ofta på tomgång, medan Karlsson övertygar desto mer i rollen som ung hyperaktiv dramatiker.

Kristian Petri har gjort en högst presentabel film, men han har fastnat i det tunga, det svåra och det teatraliska. Mitt betyg blir därför bara en solid femma. Många kommer garanterat att ge den ett lägre betyg, medan en mycket smal målgrupp kommer att värdera den högre. Detaljer vågar mycket. Scen för scen finns en viss nerv, men den samlade effekten är ihålig och otillräcklig. Betyg: 5.