Amores perros (2000)

Amores perros. Älskade hundar. Vilken ironisk titel! För visst älskas hundarna i filmen, men inte på samma sätt som man älskar ett barn eller en nära vän. De påfrestningar som hundarna utsätts för av sina hussar och mattar får mig att ompröva devisen att hunden är människans bästa vän. Eller, för att göra min poäng tydligare, människan är i alla fall inte hundens bästa vän.

Filmen utspelar sig i Mexico City och består av fyra delar. Det är en inledande kaotisk prolog där några ungdomar blir jagade och slutligen krockar våldsamt. Sedan följer tre olika berättelser där prologens händelseförlopp bakas in snyggt. Vi får uppleva samma händelse från olika perspektiv och med olika betydelser för respektive berättelse. Kronologin är skickligt uppbruten och människors vägar korsas a la Pulp Fiction.

Man får inte glömma hundarna. Utan dem, ingen berättelse. De är filmens motorer som driver berättandet framåt. I den första berättelsen är det en vanlig hund som blir kamphund av en slump, vilket husse Octavio (Gael García Bernal) inte är sen att utnyttja. I den andra delen är det en knähund som trillar ner i ett hål i golvet och som genom sin mix av skrämmande frånvaro och kuslig gnyende närvaro driver händelserna i en bestämd riktning. Och i den sista delen är det en skadad kamphunds räddning som blir till ett problem för en skäggig man och hans hundar. Ja, det är ett medvetet val att inte avslöja precis allt som händer i filmen.

Amores perros är en manusfilm med karaktärer som berör genom att vara mänskliga. De felar och väljer inte alltid den bästa lösningen på ett problem, vilket emellanåt blir jobbigt och frustrerande. Man vill luta sig fram mot duken och skrika åt dem, ruska till dem, be dem skärpa sig. Och man kan vara helt säker på att deras brister är noga kalkylerade. Ett manusgeni av Guillermo Arriagas kaliber lämnar ingenting åt slumpen.

Bild, ljud och klippning är enastående väl genomförda element. Rodrigo Prieto (Brokeback Mountain) har fotograferat och hans realistiskt skakiga stil upplevs först som ett onödigt konstlat grepp, men ögat och hjärnan är anpassningsbara organ och tjugo minuter senare är allt okej igen. Dessutom varierar han sin stil beroende på hur livligt innehållet är.

Musiken smälter, förångas och letar sig lustfyllt in i örat. Den idag etablerade argentinske kompositören Gustavo Santaolalla fick sitt stora genombrott här (det lilla kom i och med att han fick med sin fantastiska låt Iguazu i 1999 års The Insider). Stilen känns igen från Babel. Det är gitarrer som vibrerar över enkla dova toner på ett mycket medryckande sätt.

Amores perros har också skådespelarna som krävs för att bära upp det tunga och det svåra. Två män i olika åldrar lyfter sig lite över de andra. Emilio Echevarría ger sin gåtfulle skäggfarfar djup och mening långt bortom förväntningarna och Gael García Bernal är ju filmvärldens Ronaldo (brassen, inte portugisen). Sju år senare har han blivit den världsstjärna som alla förväntade sig.

Ett av filmens huvudteman är svek, ett tema som dels möjliggör frisläppandet av starka känslor, dels öppnar upp intrigen för oväntade vändningar, förändringar som behövs i en så pass lång film. Fast 153 minuter låter längre när man läser det än när man ser filmen. Amores perros behöver tiden för att inveckla, utveckla, avveckla och slutligen avsluta alla de fängslande historierna. Utan att darra på rösten menar jag att Alejandro González Iñárritu har gjort en av filmhistoriens allra bästa debutfilmer. Betyg: 10.