Prinsessan + krigaren (2000)

Prinsessan + krigaren (Der Krieger und die Kaiserin) etablerade tyske Tom Tykwer som Europas stora hopp i kampen om vem som ska bli framtidens regimästare. Filmen är en välsmakande drink där en del saga blandas med två delar Gökboet och tre delar The Score med Kieslowski som drinkblandare. Det är en udda blandning, men där finns också något eget, något unikt.

Mest av allt är filmen dock en uppvisning i hur perfekt en manuskonstruktion kan vara. Jag sitter och bockar av den ena fantastiska detaljen efter den andra. Det är så perfekt skrivet att man nästan sitter och hoppas på att något litet misstag ska smyga sig in, att en handlingstråd ska glömmas bort eller gå av. Men så blir det inte.

Prinsessan är Sissi (Franka Potente) och krigaren är Bodo (Benno Fürmann). Att han är gammal militär förklarar hälften av titeln, men att hon skulle vara prinsessa (Tykwer föreslog den internationella titeln) känns krystat och sökt.

Sissi bor och arbetar på en sluten psykiatrisk avdelning, där hon för övrigt också är född. Benno lider av traumat efter flickvännens död och tillsammans med brorsan planerar han ett bankrån. När protagonisternas vägar korsas på ett mycket våldsamt sätt ser Sissi det som något man inte kan styra över, en ödets nyck om man så vill. Hon hamnar på sjukhus och han försvinner ur hennes liv. När Sissi återhämtat sig vill hon försöka få tag på honom igen…

Lika stark som berättelsen är, lika diffusa är de båda huvudkaraktärerna. De framstår emellanåt som mentalt efterblivna och det kan knappast ha varit Tykwers intention. När psykologin hamnar på pekboksnivå blir karaktärernas problem mindre intressanta.

Det går också att irritera sig på skildringen av psykavdelningen. Psykpatienterna har alla sin specifikt märkbara och mycket udda egenhet. Stämningen påminner om ett Gökboet light, en Ken Kesey på autobahn. Kanske är det omöjligt att skildra psykiatriska avdelningar utan att snegla åt Milos Formans håll?

Musiken (av bland andra Tykwer själv) är skön ambientliknande technopop som höjer sig högt över annan filmmusik och särskilt minnesvärd är en meditativ pianoslinga under en rånsekvens. Prinsessan + krigaren tar med sig fartkänslan från Lola rennt och man sugs in i ett kontrollerat bildberättande där färg och form mår bra tillsammans. Filmens förtjänster väger med råge upp de påtalade bristerna och därmed får den min välsignelse. Betyg: 7.