Chungking Express (1994)

Wong Kar-Wais Chungking Express består av två berättelser om ensamma poliser som nyligen lämnats av sina flickvänner. Förklädd till kärleksjakt handlar filmen egentligen om att ta farväl av den kärlek som lämnat en, att sätta punkt och gå vidare, att börja om på nytt. Det är lättare sagt än gjort.

I den första historien möter vi den filosoferande polisen He Zhiwu (Takeshi Kaneshiro) med nummer 223 på polisbrickan. Han vandrar omkring i Hong Kong-natten och köper ananasburkar med ett särskilt bäst före-datum. Parallellt får vi följa en mystisk kvinna i blond peruk (Brigitte Lin). Hon är involverad i ett knarksmugglingsförsök som inte går som planerat. Iklädd gul regnjacka och solglasögon (skydd mot både regn och sol) tar hon hand om sina oavslutade affärer i Chungkingbyggnaden innan hennes väg korsas av den ensamma polisen.

En smart övergång senare är vi inne i historia nummer två där polis 663 (Tony Leung) just har blivit lämnad av sin flickvän, flygvärdinnan (Valerie Chow). Han sitter vid sitt favoritmatställe, Midnight Express, och blir upptäckt av den nyanställda Faye (Faye Wong). Hon (både skådespelare och karaktär) är en obeskrivligt gullig och energisk kvinna som i rörelsemönster och grad av spontanitet påminner lite grann om Amelie från Montmartre. Genom drivkraft och mod lyckas hon i smyg få tag på polismannens hemnycklar och utan hans vetskap börjar hon sedan göra små inredningsförändringar i hans lägenhet…

Christopher Doyle är fotograf och det syns att han har haft väldigt kul. Med exotiska färger, reflektioner i speglar och akvarier, samt en rörlig kamera blir Hong Kong en attraktiv stadsoas. Ofta tillämpas en slags kollageteknik där popsnören som California Dreamin och en cover av Cranberries (Dreams) upprepade gånger får illustrera korta skeenden. Och allt sammanfogas med en medvetet orolig klippning där det ändå finns ett lugn i att bilderna oftast rör sig i samma riktning. Allt flyter på.

Den enda kritiken jag har att komma med är att den första berättelsens actionsekvenser ser precis ut som i debutfilmen As Tears Go By. Något nytt borde ju War-Kai ha lärt sig på sex år tycker man ju. Fast kanske trivs han med tryggheten, att göra något som han vet har fungerat okej tidigare.

Chungking Express är en av filmerna som Quentin Tarantino tog till USA via sin numera inaktiverade egna label Rolling Thunder på Miramax. Quentin lär ha sagt att första gången han såg filmen började han att gråta. Inte för att han tyckte filmen var sorglig, utan för att han var så glad att kunna älska en film så mycket som han gjorde då.

Nåväl, den gråten visar på passion och galenskap. För mig är filmen inte gråtbra, men den är mycket speciell och har flera överraskande repliker med tankemönster som attackerar från sidan och kittlar fram ett förvånat skratt. Särskilt den andra berättelsen är superskön (betydligt roligare än del ett) och mitt i den kommer jag på mig själv med att le så brett att käkarna nästan hoppar ur led. Det här är ju ganska jättehärligt, tänker jag. Ganska jättehärligt var det ja. Se och njut! Betyg: 8.