Red Road (2006)

I Sliver var övervakningen något erotiskt, privat, voyeuristiskt och i The Game var den en integrerad del av ett avancerat spel. Minority Report erbjöd en högteknologisk framtidsvision där övervakningen ingick naturligt, medan Das Leben der Anderen var en mästerlig exposition över Stasitysklands övervakningsiver under åren fram till murens fall. Nu kommer Red Road, mig veterligen den första film som låter dagens brittiska övervakningssamhälle utgöra spelplatsen för en berättelse.

Vi befinner oss i Glasgow. Jackie (Kate Dickie) är iklädd uniform och sitter framför en massa små skärmar. Hon iakttar noga, byter vinklar, zoomar in om det behövs. Ibland upptäcker hon något misstänkt och slår larm. Det är ett jobb som alla andra. Hon ansvarar för en geografisk ruta i en modern storstad. Dagar går, rutiner upprepas. Varannan vecka träffar hon en arbetskamrat för sex. Hon är ensam.

Men en dag händer något speciellt. En man (Tony Curran) dyker upp på en av skärmarna. Det är en man hon aldrig trodde att hon skulle få se igen. Adressen där han sågs är höghusen vid Red road. Jackie bestämmer sig för att söka upp honom…

Andrea Arnold, manus och regi, bygger upp en förlamande spänning genom att medvetet undvika att avslöja detaljer om vem mannen är samt vad det är för händelser i det förflutna som han och Jackie uppenbarligen delar. Vad får Jackie att agera som hon gör? Vad tänker hon på? En berättarröst hade tagit bort filmens gåtfulla spänning, men den hade kanske kunnat precisera känsloläget.

Karaktärerna är skapade av Anders Thomas Jensen och Lone Scherfig i ett nytt härligt Zentropa-projekt. Tanken är att karaktärerna ska medverka i olika filmer. En huvudroll i en film kan bli en marginell biroll i en annan. Detta är ett intressant om än något begränsande koncept.

Arnold är ett namn att lägga på minnet. Hennes regi är säker. Bilderna går ofta i en nattlig rödtonad nyans och övervakningsbildernas grovkornighet stör inte. Jag får understundom Lars von Trier-vibbar av såväl innehåll som yta. Allt ser så självklart ut och hon får Curran och Dickie att prestera på en mycket hög nivå. Det enda frågetecknet i mitt protokoll är en sexscen som antar Ken Parkiska dimensioner. Jag tvivlar på att den nakenheten var nödvändig.

Övervakningen har blivit en naturlig del av det brittiska samhället. Ingen kollar längre in i kamerorna. Jag drar mig till minnes konstnären Jill Magid och hennes Evidence Locker-projekt i Liverpool. En del av projektet innebar att hon cyklade genom staden samtidigt som övervakarna följde hennes väg med sina kameror. Poliserna förvandlades till regissörer, de zoomade in och beskar bilder, blev ett med sin uppgift.

Lite av den känslan får man av att se Jackie sitta framför sina skärmar med handen på spaken. Hon zoomar in en del vardagliga händelser. En sjuk överviktig hund återkommer liksom en tjock dansande kvinna. Det är på samma gång gripande och skrämmande.

Även om jag inte tror att det var filmens mål, så visar Jackies beteende på övervakningssamhällets fundamentala brist, hur lätt det är att följa en utvald persons rörelsemönster och hur svårt är det att låta bli när nyfikenheten övergått i besatthet. Det är ju människor som övervakar, som sållar bland alla bilder, och en människas lojalitet kan köpas. Systemet kan missbrukas. Slutsatsen blir därför: nej tack till övervakningssamhället, men ja tack till Red Road. Betyg: 8.