I worship the power of these lovely two
With that adoring love known to so few.
'Tis indeed a miracle, one must feel,
That two such heavenly creatures are real.
Denna vers är en del av en dikt som Pauline Rieper skrev på baksidan av sin dagbok (för 1953) och just hennes dagboks-
anteckningar ligger som grund för filmens manus. Peter Jacksons Heavenly Creatures är redan en bra film som den är, men det faktum att den är baserad på verkliga händelser (från 1952 till 1954) ger det fasansfulla en förhöjd realism. En ung flickas dagbok kan vara så brutalt uppriktig och sann.
Filmen är en krönika om ett brott. När filmen börjar får vi först en ironisk genomgång av Nya Zeelands förtjänster som land. Sedan kommer de springande, filmens huvudpersoner, Pauline (Melanie Lynskey) och Juliet (Kate Winslet). Det är blod överallt. Upprördheten lyser om dem och de skriker att något fruktansvärt har hänt. Heavenly Creatures vill ge oss en bild av vilka personerna bakom detta fruktansvärda är och hur vägen fram till urladdningen gick till.
De är egentligen ganska olika. Juliet kommer från en fin brittisk familj. Det är pappans universitetskarriär som tar dem till Nya Zeeland. Paulines familj är av enklare sort. Hennes pappa är fiskhandlare, mamman hemmafru.
Det är i flickskolan de möts; två fjortonåriga tjejer. Juliet kommer som en rebell och utmanar lärare och rektor med sitt spektakulära sätt att vara, sin gedigna allmänbildning och överintelligens. Hon är en naturkraft, men genom filmen förblir hon samma person, samma energiska tonårsflicka som introducerar en ny fantasivärld för sin vän. Surpuppan Pauline är på sätt och vis mer intressant. Flickornas nära vänskap utvecklar henne. Hon blommar upp och blir en skapande, skrivande människa.
Winslet och Lynskey är ofattbart bra i sina roller och birollsinnehavarna är inte så pjåkiga de heller. Därmed blir det nu första gången som jag prisar ett gäng rollbesättare i en recension. John och Ros Hubbard, Liz Mullane och Bryce Campbell får alla en kollektiv ros för att ha upptäckt flickorna. Winslet är som bekant en av världens bästa skådespelerskor just nu och Lynskey håller sig alltjämt vid liv i Hollywood. Vilka fynd de gjorde!
Deras rika fantasivärld involverar inte bara sångaren Mario Lanza och filmgeniet Orson Welles, utan också en kunglig riddarvärld där de första tecknen på abnormitet börjar synas. En karaktär, den blodtörstigt våldsamme Diello, blir nämligen tösernas ingång till tankar om våld och död.
Fantasivärlden är skickligt skapad av specialeffekter som känns betydligt mer naturliga än majoriteten av nutidens datorgenererade skräp. Ibland önskar man att alla filmskapare kunde kolla på Heavenly Creatures, se och lära. Det blir inte mycket bättre än så här.
Stilmässigt utnyttjar Peter Jackson skickligt bredbildens storlek. Filmens fotograf Alun Bollinger arbetar med att få rörelse i bilderna, antingen framåt eller bakåt, vilket levandegör utan att det känns ansträngt. Utomhus används ofta krantagningar, med svepande rörelser uppåt och neråt.
Musiken är varierad. Mario Lanza-låtarna dominerar, men tydligast utmärker sig operainslagen. När Juliet sjunger Puccini finns det liksom i Match Point något dovt olycksbådande inkapslat i de vackra tonerna.
Filmens unika framgångsformula ligger i att man får uppleva det ödesdigra ögonblick när tonårens naturliga fantiserade övergår i en okontrollerbar dödsdrift. Historiens makabra detaljer ledde fram till en massmedial storm i samband med premiären 1994. Plötsligt var de inte länge särskilt unga flickorna jagat villebråd. Pauline lyckades murvlarna aldrig spåra, men Juliet hittades i Skottland. Där levde hon ett nytt liv som Anne Perry, hyllad författare med 47 publicerade romaner fram till år 2003. Men det är, som man brukar säga, en helt annan historia. Betyg: 9.
No comments:
Post a Comment