Flickan på bron (1999)

Flickan på bron (La fille sur le pont) är ett svettigt välkoreograferat underhållningsnummer där versatil berättarakrobatik och glansig fernissa inte förmår dölja filmens bristande konkretisering. Eller som en vanlig person skulle ha uttryckt det: detta är en ganska underhållande film där den genomarbetade svartvita produktionen och det fullkomligt slumpartade berättandet inte lyckas dölja filmens brister.

Flickan på bron är Adéle (Vanessa ”gluggen” Paradis), en flicka på glid som är på väg att ta sitt eget liv. Då dyker Gabor (Daniel Auteuil) upp och börjar prata med henne. Skulle inte hon kunna tänka sig att jobba för honom, som levande måltavla? Han förklarar att han är knivkastare och att hon ju faktiskt inte har något att förlora, med tanke på hennes tillstånd. Hon tvekar en stund och hoppar sedan i vattnet. Han hoppar efter. Senare, när båda ligger på sjukhuset, tackar hon ja till hans erbjudande och knivkastandet kan börja…

När filmen är som bäst är det filmmagi och knivkastningsscenerna är de självklara höjdpunkterna. Who will take my dreams away? sjunger Marianne Faithfull medan Auteuil borrar sin maniska blick i den undersköna flickan som snurrar runt runt runt. Där finns spänningen och de få ögonblicken räcker långt.

Flickan på bron är en svart komedi i svartvit skepnad. Fotot är, som alltid i Patrice Lecontes filmer, detaljrikt med hög skärpa. Här försöker han dock uppnå en annan effekt genom en kamera som rör sig hit och dit och hur som helst. De hastiga sidledsförflyttningarna tillför dock ingenting och så fort ryckigheten upphör återfår filmen temporärt sin värdiga elegans.

Ett större problem är den schablonmässigt stereotypa karaktärsteckningen. Adéle är en typisk manlig fantasiprodukt. Hon är ung, snygg och visar upp samma nymfomaniska sjukdomsbild som Christina Riccis karaktär i Black Snake Moan. Så fort hon ser en karl vill hon ligga med honom. Varför, kan man ju undra och den förklaring som ges i filmen är ofullständig med en däst doft av manligt önsketänkande omkring sig. Gabors karaktär är förvisso rätt så obegriplig han också, men han är ju man och gåtfulla män har man ju vant sig vid genom åren. Dessutom står han för majoriteten av humorn i filmen och då är han delvis förlåten.

Serge Frydmans manus präglas av ett kaosliknande förlopp där långtråkiga passager varvas med mer livliga scener. Vad som helst kan hända. Inga kast är för tvära. Detta experimenterande med slumpens mekanismer kommer många garanterat att uppfatta som något extravagant och häftigt. Men personligen tilltalas jag väldigt lite av ett sådant berättande. Om nu allt kan hända, varför inte ta ut svängarna ännu mer? Betyg: 5.