Jag och Ludivine Sagnier – en kärlekshistoria. Vi fann varandra våren 2001 på biograf Sture i Stockholm. Jag satt i salongen på fjärde raden, hon medverkade i François Ozons Fassbinderfilmatisering, Water Drops on Burning Rocks. Och där var hon, min Ludivine, så näpen, så vacker och så bra. Det var kärlek vid första ögonkastet.
Några år senare sågs vi igen, Ludivine och jag. Ozons Swimming Pool visades och förälskelsen intensifierades. Filmen beställdes såsmåningom på DVD från USA, vilket möjliggjorde fler möten. Jag och Ludivine Sagnier – en sällsam kärlekshistoria.
Swimming Pool är en smart, avslappnad thriller som har en engelsk storsäljande deckarförfattare, Sarah Morton (Charlotte Rampling), i huvudrollen. Hon har drabbats av den klassiska thrillersjukan (skrivkramp) och hennes förläggare (Charles Dance) skickar iväg henne till sitt sommarhus i Provence. Det är ju inte säsong, men varmt och skönt och poolen kan användas vid behov.
De första dagarna flyter på bra. Sarah njuter av stillheten och börjar skriva igen. Men plötsligt dyker förläggarens dotter Julie upp och raserar tryggheten. På den svenska postern beskrivs förhållandet dem emellan som ”natt och dag”. Den liknelsen är tyvärr otillräcklig för att beskriva avgrunden mellan dem.
Innan vi granskar skillnaderna måste vi ta oss en noggrann titt på Sarah Morton. Som dam i 50-årsåldern lider hon delvis av tantsjukan. Hennes stil är brittisk, stram, ett eko från 1980-talets engelska TV-deckare som blandats upp med affärskvinnans byxor och blusar. Och som garnityr har man placerat en jordgubbsliknande huvudbonad på hennes hjässa.
Julie (Sagnier) är allt som Sarah inte är. Hon är ung, blond, promiskuös, slarvig, impulsiv, hänsynslös och bejakar sina väl tilltagna kurvor. Hennes motto tycks vara att livet skall levas till varje pris. Farligt eller ofarligt är oväsentligt i sammanhanget. Dessutom har hon en franskt liberal syn på badmode och i revolutionär stil låter hon ofta överdelen åka av. Nakenheten besvärar henne inte ett dugg.
Man kan lätt förstå Sarahs frustration över Julie. Hon agerar först som en styvmor med stränga förmaningar och pekpinnar. Men efter ett tag börjar hon inse det omöjliga i att vara extramamma och låter sig istället fascineras av den yngre kvinnan och ser något litterärt i hennes uppenbarelse. Det tycks finnas ett mörkt förflutet och fascinationen övergår snabbt i besatthet. En otäck händelse kommer att förändra allting…
François Ozon är en överskattad regissör. 8 femmes var tråkig och Les amants criminels var skit. Swimming Pool är hans bästa film hitintills. Den har ett förnuftigt kameraarbete och mycket filmisk filmmusik (Philippe Rombi). Jag gillar särskilt hur hans musik lyfter fram en avgörande vändning i allra sista stund. Vidare är ju Charlotte Rampling glimrande i en kanske inte alltför krävande roll och slutligen har vi ju min Ludivine, min kärlek. Hon ger verkligen allt och kanske är jag partisk när jag säger det, men hon gör mig verkligen lycklig. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment