Ibland när en nära vän ska se film hos mig, uppstår en alldeles speciell humoristisk situation. Jag börjar med att fråga vad vännen vill se och vännen svarar att han är osäker och inte riktigt kan bestämma sig. Då ber jag honom att åtminstone föreslå en genre; drama, thriller, rysare, eller kanske en komedi? En dramathrillerrysarkomedi blir bra, svarar vännen muntert.
Tanken är så klart att sådana filmer inte finns. Men det var innan jag sett Francois Ozons 8 femmes, en kriminalmusikal-
dramakomedi. Smaka på det igen: kriminalmusikaldramakomedi. Det är en häxblandning av sällan skådat slag. Musikaldelen smakar riktigt illa, kriminaldelen desto bättre, medan både dramat och komedin känns halvfärdigt halvhjärtat.
I grunden ligger en pjäs av Robert Thomas från 1960-talet som sedan Ozon bearbetat en smula. En man hittas en vintermorgon död i sin säng och hans åtta kvinnor (systern, hushållerskan, kokerskan, svägerskan, hustrun, de två döttrarna och mormor) blir genast misstänkta. Desvärre har det snöat ute under natten, telefonkabeln är avklippt, bilen startar inte och ingen kan således larma polisen. Det åtta kvinnorna tvingas lösa mysteriet tillsammans på klassiskt Agata Christie-vis och även om intrigen befläckas av teman som incest, horeri och löjlig lesbisk lek är det just den delen av filmen som faktiskt räddar ett godkänt betyg.
I 8 femmes har flera av Frankrikes största kvinnliga stjärnor strålat samman. Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart och Catherine Deneuve m.fl. tar ömsom ut varandra, ömsom spelar de över (särskilt Huppert). En pizza blir inte nödvändigtvis godare för att man öser på alla de finaste och godaste ingredienserna på samma gång. Att ensemblen vann en gemensam Silverbjörn vid filmfestivalen i Berlin framstår i efterhand som mycket märkligt.
Huvudproblemet med filmen är dock att musikalinslagen inte tillför någonting till berättelsen; i bästa fall får man veta någon obskyr obetydlig detalj om en karaktär. Fast vad spelar det för roll när låtarna är så tråkiga och inramningen pliktskyldigt stel. Musik och mode är 60-tal rakt igenom och det samlade resultatet blir medioker pretentiös kitsch, varken mer eller mindre. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment