V for Vendetta är en hämnddriven explosiv actionfilm om en ständigt maskerad terrorist/frihetskämpe med avancerad verbal och akrobatisk förmåga, som bestämt sig för att revolutionära sprängdåd är den rätta vägen mot folklig frihet.
Det finns ett för genren ovanligt behagligt grundtempo i berättandet. De döda punkterna undviks rutinerat och som åskådare sitter du på helspänn för att få reda på hur det ska sluta. Här har manusförfattarna Andy och Larry Wachowski lyckats. Men samtidigt finns det element som stör, saker som inte riktigt känns rätt, problem i berättandet och karaktärstecknandet. De nyss hyllade manusförfattarna får ta på sig att filmen blir ett slags Finn fem fel där jag fann fyra...
1. Manuset är baserat på David Lloyds grafiska roman och därför är det svårt att veta vilka problem som redan finns med i förlagan. I vilket fall så är grundantagandet i filmens framtidsscenario att en brittisk diktatur uppstått genom att en högerreligiös politisk ledare gått samman med kyrka, militär, media (TV) och vetenskap för att så effektivt som möjligt kontrollera och förtrycka det utsatta folket. Genom att filmen närmar sig verkligheten i detaljarbetet, blir den bakgrunden alltför osannolik för att fungera. Det är ett stort misstag att försöka inkorporera en politiserad realism i en serieactionfilm.
2. Natalie Portman gör den kvinnliga huvudrollen som den timida revolutionsaspiranten Evey med allt annat än ackuratess. Timingen i replikerna brister stundtals och hennes brittiska uttal är så genomuselt att man undrar hur filmproduktionen resonerade när de släppte igenom det. Det är först mot slutet av filmen som hon lyckas hitta ett passande temperament för sin karaktär, men då är det för sent.
3. V (Hugo Weaving) är en superhjälte utan karisma eftersom han bär en icke-elastisk ansiktsmask genom hela filmen. Hans mun och ögon är således satta ur spel. Kvar att arbeta med finns en röst som på ett raffinerat men lite överdrivet sätt skenar iväg i en böljande kavalkad av betonade vokaler och konsonanter. Weaving är känd som Agent Smith i The Matrix, Elrond i Sagan om ringen-filmerna och inte minst som röstskådespelare i bland annat Babe och Happy Feet. Självfallet har han en vacker röst, men här blir det uteblivna minspelet en blytung börda att bära. Till och med Björne har mer utstrålning än V och då är det illa.
4. Det är svårt att bli klok på varför filmskaparna har lagt så mycket energi på att försöka förklara och motivera varför terrorbombningar skulle vara vägen ut från ett diktatoriskt förtryck. Om det hade varit en självklar tankegång som alla ställde upp på, då hade väl inte förklaringarna behövts? Kanske insåg man att om det bara hade fått ske utan diskussion, då hade det moraliska alibit blivit kraftigt försvagat.
Trots dessa ganska påtagliga brister blir man enormt underhållen av filmens visuella kvaliteter. TV-mediet skildras dessutom trovärdigt roande och inte utan vissa satiriska poänger med eko av The Dark Knight Returns. På berättarnivå rycks man med i polisupplägget där vi får följa en klassisk filmkaraktär, den idealistiske men trötte polismannen i övre medelåldern som tack vare sin stora rutin skaffat sig en inre känsla för hur saker och ting hör ihop. Det känns som den perfekta rollen för en stabil Stephen Rea.
Regissör James McTeigue har fått en god inskolning till sitt yrke genom att agera regiassistent åt bland andra George Lucas och bröderna Wachowski. Regin är säker, fylld av självförtroende och det är inte hans fel att manuset har sina brister. Däremot får han bakläxa för att ha släppt igenom Natalie Portmans slarviga spel och katastrofala uttal. Allt som allt är V for Vendetta, trots ett högt underhållningsvärde, en bit ifrån att vara en riktigt bra film. Det hade krävts ett par drastiska förändringar i manus för att kunna ändra på den saken. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment