DVD: Touching the Void (2003)

Dagen innan jag såg Kevin Macdonalds dramadokumentär Touching the void kollade jag på en överlevnadsdokumentär på dansk TV. Från det programmet lärde jag mig att det framförallt är tre faktorer som spelar in för att man ska överleva under svåra förhållanden: 1.Överlevnadsegenskaper – kunskapen om och viljan att överleva; 2. Förmågan att hålla igång hjärnan för att därigenom kunna fatta de rätta besluten; 3. Tur. Oavsett kunskap, vilja och antal rätt fattade beslut - utan tur riskerar du att dö.

Allt detta stämmer in på Simon Yates och Joe Simpson, två unga ambitiösa brittiska bergsklättrare som 1985 bestämde sig för att försöka bestiga en aldrig tidigare bestigen bergstopp i den peruanska delen av Anderna. Flera misslyckade försök att ta sig upp på mytomspunna Siula Grande hade gjorts tidigare och kanske var det drömmen om att för evigt få skriva in sig i bergs-
klättringens historieböcker som fick dem att anta den svåra utmaningen.

Vägen upp mot toppen går förvånansvärt bra. De stöter visserligen på en del mindre problem, men det är sådant som de kan hantera tillsammans. (Det gäller att lita fullständigt på sin kollega; ett felsteg och båda är kokta.) Efter storartad klättring är de uppe på toppen. Där får vi ta del av olycksbådande och ödesmättad statistik: 80 procent av olyckorna vid bergsklättring sker vid nedstigningen. Och som ni säkert redan insett av det inledande stycket, så kommer det uppstå allvarliga problem, problem som försätter dem båda i direkt livsfara…

Filmens manus är taget rakt av från Joe Simpsons bok om händelserna på berget. Han och Simon sitter i en studio och berättar allt, från början till slut, medan vi får följa en gedigen rekonstruktion av vad som skedde. Det görs med hjälp av två andra skådespelare, ett koncept som faktiskt fungerar riktigt bra. Ibland kan jag dock sakna vissa detaljer, t.ex. uppgifter om temperatur, födointag och positionering, men det är naturligtvis svårt att minnas precis allting.

Touching the Void är en film där ljudet spelar en större roll än de vackert fotograferade bilderna. Dels är det berättarrösternas inflytande på allt som händer, dels är det ett effektljud som omedelbart säger något om isens beskaffenhet (knarrande, skrikande, viskande is), om snömassors rörelse och om vindstyrkan. Dessutom får låten Brown girl in the ring med Boney M en framträdande tragikomisk position vid ett särskilt utsatt tillfälle.

Filmens motto är att ju närmare du är döden, desto mer inser du att du lever. The closer you are to death. The more you realize you are alive. Det är ett motto som nog ingen vill verifiera personligen, men som ändå kan accepteras som allmängiltig sanning. Ja, för genom en fascinerande autenticitet i berättandet ges en omvälvande, spännande och psykologiskt trovärdig bild av två unga människors överlevnadskamp i en av världens tuffaste terränger. Betyg: 8.