Torn Curtain är en av Alfred Hitchcocks mest underskattade filmer, ett fiasko hos samtidens kritiker men en kommersiell succé tack vare stjärnorna Paul Newman och Julie Andrews. När man läser nutida DVD-recensioner av filmen slås man av hur många som hakar upp sig på små detaljer, nästan som om de bestämt sig för att såga filmen redan innan de började se den. Och visst, några mindre problem finns, t.ex. en tokigt överspelande Lila Kedrova, men det är ingenting som påverkar helheten.
Filmen är en spionthriller med distinkt Le Carré-stämning som utspelar sig under det kalla krigets allra kyligaste dagar (inte bara i öppningssekvensen). Inledningsvis fångar Hitchock snabbt åskådarens intresse genom att börja berätta en historia där man tror att ett visst händelseförlopp ska följa, bara för att sedan byta riktning helt. Det är djärvt och effektivt. Men exakt vad som ska hända mår man här bäst av att inte veta på förhand.
I huvudrollen spelar Newman en amerikansk professor i kärnfysik och han gör det bra. Han gestaltar en inte helt sympatisk och framförallt inte särskilt imponerande hjälte, men vad kan man egentligen förvänta sig av en professor? Hans uttryckslösa spel och stela kroppspråk passar karaktären och känns inte alls som något problem. Andrews får däremot kämpa för att rädda en karaktär (professorns flickvän) som inte tillåts ta del i skeendet i särskilt stor utsträckning förrän i sista tredjedelen.
Det som fungerar bäst i Torn Curtain är spänningen som konstant ligger på en magpirrande nivå. Det finns också några klassiska Hitchcock-ögonblick som ger mervärde till upplevelsen. Mest uppmärksammad är en lång och mycket obehaglig mordscen där John Addisons entusiastiska musik utelämnas helt för att stärka realismen. Bara den scenen är anledning nog att se en film som är betydligt bättre än sitt rykte. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment