Inledningen fångade upp och höjde förväntningarna. Genom stor närvarokänsla i kameraarbetet får ett postrån på Luciadagens morgon en dusch av fräsch realism. Spanarna Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömssen) är först på plats och Johansson hamnar i en vild jakt till fots in på en närliggande skola. Tempot är uppskruvat och användandet av subjektiv kamera ger fartkänsla i vindlande trappor och korridorer. Men rånaren lyckas undkomma och det vanliga polisarbetet tar vid. Ska man lyckas få fast rånaren?
Så långt är det inga konstigheter, men när så intrigen ska kompliceras och nya mystiska händelser inträffar, då tappar Widerberg kontrollen över sin film. Det blir plötsligt stört omöjligt att hänga med i vad som sker. Den information som ges i bild är inte tillräcklig för att man ska veta exakt vad som berättas och om vem. Man tvingas gissa och halva nöjet går förlorat. En ljusglimt i röran är dock Björn J:son Linds dovt oroande filmmusik.
När det sedan äntligen blir lite ordning i berättandet, när man tror sig veta vem som är misstänkt och varför, då blir det polisarbete för hela slanten. Ledtrådar ska följas upp och det tar evigheter att undersöka dem. Dessutom följer man upp vissa spår som den vakne åskådaren direkt kan konstatera är fel. Polisernas prioriteringar blir obegripliga. Dessutom dyker ett antal ledtrådar upp av en slump, på det där typiska sättet. Som när Johansson äter korv med mos och börjar snacka med en gubbe som står bredvid och – tjohopp – gubbstrutten visar sig ha upplysningar som för utredningen framåt. Det är för dåligt skrivet.
Manuset är Widerbergs egna kreation efter Leif G.W. Perssons roman Grisfesten. Det är ingen bok jag har läst, men jag undrar om dialogen är så onaturlig där som den emellanåt är i filmen. Man får ta del av Perssons typiskt svepande uttalanden om kriminologiska fenomen i form av hans pösiga alter ego, polisoraklet Dahlgren, en kliché i Ernst Günthers tolkning. Vidare är det tröttsamt med alla dessa konflikter poliserna emellan. Utredarna gillar inte spanarna, spanarna gillar inte utredarna, och ingen gillar säkerhetspoliserna som i sin tur verkar ogilla alla andra. Det blir en förutsägbart tråkig jargong av det hela.
Den mest irriterande missen ligger på ett psykologiskt plan. När man så äntligen har fått fram en misstänkt gärningsman, varför ställer man aldrig frågan om varför han gjorde det? Det finns inget djup. Han blir bara en pappfigur som flyttas omkring i filmens periferi. Dessvärre blir huvudpersonerna inte heller särskilt djupgående skildrade, vilket är slöseri med skådespelarnas talang. Ett gott försök görs dock när man får följa Johanssons besök hemma hos exhustruns familj på julaftonens eftermiddag. Fler sådana scener hade behövts.
Mannen från Mallorca är en frustrerande film att titta på. Första fjärdedelen har högt tempo och det är inga problem att hänga med i handlingen. Sedan kommer en obegriplig andra fjärdedel, men med några sevärda actionsekvenser. Den tredje fjärdedelen är långsam, men till viss del spännande. Sista delen är långsam, saknar spänning och innehåller mindre bra dialog. Och det politiskt färgade slutet är tämligen trist. Summa summarum får filmen precis ett godkänt betyg tack vare det inledande postrånet och ytterligare några bra actionsekvenser. Det är en mycket stor besvikelse. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment