Filmen är en lättsam kortare stadsodyssé där filmens huvudkaraktär, luffaren (Chaplin), försätter sig själv i en mängd mer eller mindre komiska situationer. En grundintrig handlar om hans vänskap med en rik alkoholiserad man som han räddar från att ta självmord. Mannen tackar honom med eftertryck, bara för att ha glömt allting dagen efter. Men när han får dricka lite blir de vänner igen och så upprepas scenariot. Fast mest berömd är annars den fjäderlätta romantiska intrigen där luffaren blir förälskad i en blind blond blomsterförsäljerska.
City Lights har en mängd väldigt roliga scener, komiska pärlor där upprepningens och förväxlingens humor används med gott resultat. Men det finns också scener som inte når ända fram, vilket kanske är en följd av de förväntningar som byggs upp: varje scen måste vara rolig.
Naturligtvis är det också meningen att huvudkaraktären i sig själv – utseendet, gångstilen, klantigheten – ska fungera humoristiskt. Och det gör han ju oftast. Men emellanåt känns hela konceptet som ett utstuderat manér och illusionen bryts med en knall. 87 minuters pingvingång, ofta med tillhörande manisk snabbspolning, tar sannerligen på krafterna.
Rent tekniskt är det en film utan tal (bortsett från öppningsscenens underliga Kalle Anka-snackande), men med svängig musik skriven av Chaplin själv. Även ljudeffekter används på ett komiskt vis i vissa scener, som t.ex. när luffaren råkar svälja en visselpipa. Filmens alternativa titel har tillägget: A Comedy Romance in Pantomime. Och det är kanske det bästa sättet att beskriva en överskattad, dramatiskt lättviktig men komiskt kompetent underhållningsfilm. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment