Frank Bullitt (Steve McQueen) är en polis som – hör och häpna – varken är skrikig, rå eller överdrivet hänsynslös. Med sin lugna framtoning framstår han som en polisfilmernas mjukis. Studerar man honom närmare inser man dock att det bara är det första intrycket som narras. Hårdheten finns definitivt där, i den bistra blicken och det strama stenansiktet. Det råder ingen tvekan om att han kan vara tuff om han vill, det är den signalen han sänder ut.
Filmens grundintrig gäller ett specialuppdrag som tilldelas Bullitt. En person som snart ska vittna i ett större mål måste skyddas till varje pris, men komplikationer uppstår och Frank Bullitt angrips från många olika håll. Det är en invecklad historia med en del lösa trådar och logiska luckor. Dessutom finns några polisiära konstigheter som egentligen inte kan förklaras. Men dessa tveksamheter kompenseras av att filmen lyckas vara spännande mest hela tiden.
Det finns två särskilt lyckade ingredienser i Bullitt. Dels är det Lalo Schifrins funkiga musik som två år för tidigt vibrerar av frän 70-talspuls och dels är det filmens finurliga utnyttjande av geografin i form av staden San Francisco. Det sistnämnda märks tydligast i den berömda biljakten där bland annat stadens höjdskillnader kommer till sin fulla rätt.
Steve McQueen är stabil i huvudrollen utan att för den skull glänsa. Det finns inget större djup att tala om. I ett försök att tillföra en mänsklig dimension har manusförfattarna skrivit in en flickvän som spelas av Jacqueline Bisset. Hon bidrar tyvärr med absolut ingenting eftersom hennes repliker är så katastrofalt dåligt skrivna. Men istället för att stryka henne helt ur filmen (som vissa skribenter ansett vara rätt) borde man ha ansträngt sig för att skriva en bättre karaktär. Hennes medverkan påverkar dock inte filmen åt något håll; Bullitt är och förblir en genuint underhållande film. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment