DVD: Les Vacances de Monsieur Hulot (1953)

Det typiska skämtet i Jacques Tatis Les Vacanses de Monsieur Hulot (Semestersabotören) består av Hulot (Tati) som av okänd anledning tappar balansen och rusar in (eller ut) genom en dörr. Hans balans är alltid lika bristfällig, vilket gör att liknande scener upprepas ett antal gånger. Ett annat exempel på filmens torra humor är när samme Hulot ska rätta till en tavla som hänger snett och samtidigt råkar stöta till en annan tavla som då hamnar på sniskan (osv). Den gemensamma nämnaren är en sävlig och lågintensiv komisk stil som dessvärre bara är rolig i undantagsfall.

Hulot är på sätt och vis huvudkaraktären i en film utan huvudkaraktärer. Han är den karaktär som medverkar i flest scener och det räcker för att kvalificera sig, men det finns egentligen ingenting i filmen som lär oss något av värde om hans personlighet. Han bara är en udda typ som hamnar i problem och som också ser till att andra hamnar i problem. Eller med andra ord: han är en klantskalle. Och han åker omkring i en slags pruttmobil, vilket säkert många människor tycker är jättekul.

Les Vacanses de Monsieur Hulot är en film som allmänt anses vara en stor klassiker. Den har av många filmvetare och kritiker övertolkats in absurdum. Många har värderat filmens tomhet, brist på sammanhang och platta karaktärer med ett intellektuellt erkännande. Jo, men det handlar ju om mänskligheten. Så här är människan. Tati har fångat människans natur. Suck. Det är så märkligt att det alltid bara är äldre filmer som får dra nytta av den sortens kreativa tolkningar.

Filmgurun Roger Ebert tyckte inte att filmen var rolig första gången han såg den och ändå lyckades hans hjärna komma på följande att skriva om filmen: ”It is not a comedy of hilarity but a comedy of memory, nostalgia, fondness and good cheer.” Det är fantastiskt roligt att det finns människor som kan se något i allt, som kan finna guldkornen i leran, men personligen spyr jag åt den sortens pretentiösa dravel. Som kritiker måste man bedöma en film för det som händer på duken.

Och just på duken händer mycket litet. Tempot är extremt långsamt, handlingen är obefintlig och en otäckt munter musiktrudelutt dyker upp med jämna mellanrum. När nyhetens behag har släppt efter 20 minuter blir resten av filmen en plågsam resa präglad av upprepningens monotona terror.

Det värsta som finns är filmer som inte håller vad de lovar: en thriller som inte är spännande, ett drama utan dramatik eller, som i det här fallet, en komedi som inte är rolig. Tati ska dock ha beröm för sin uppfinningsrikedom i det fåtal scener som faktiskt är lite roliga. Ett exempel är när ett smalt däck misstas för en blomsterkrans på en begravning för att sedan pysa ihop, eller när Hulot spelar tennis med oväntad spetskompetens. Det finns också ett vykortsvackert svartvitt foto som trots sin skönhet inte lyckas övertyga mig om att byta ståndpunkt: den här filmen är lika överskattad i sin tomhet som den är sövande i sin långsamhet och den kan därför inte rekommenderas. Betyg: 4.