DVD: Förortsungar (2006)

Musikaldramat Förortsungar (en politiskt korrekt uppdatering av 1974 års Rännstensungar) utsågs till Sveriges bästa film 2006. Den fick även Guldbaggar i kategorierna regi, manus, filmmusik och bästa manliga biroll. Utan att överdriva måste detta vara det ultimata beviset för den kris som den svenska filmen faktiskt befunnit sig i under flera år. Det handlar framförallt om en osannolikt usel förmåga att på alla nivåer värdera kvalitet. Dessutom gör kritikerna sitt bästa för att dölja krisen genom att ge undermåliga svenska filmer överbetyg om och om igen.

Förortsungar är ingen bra film, men den börjar åtminstone helt okej. Trots övriga brister finns det en grundstory som engagerar en stund. Den handlar om den nioåriga flyktingflickan Armina (Beylula Kidane Adgoy) som tillsammans med sin morfar flyttar in till hårdrockaren Johan (Gustaf Skarsgård) i sin flykt undan avvisning. De finner sig ganska väl tillrätta ända tills morfadern får hjärtproblem och avlider. Plötsligt står Johan inför sitt livs hitintills svåraste beslut. Ska han satsa på rockkarriären eller ta hand om en nioårig flicka?

Precis som titeln indikerar utspelar sig filmen i en av Stockholms förorter, symboliserat av gulmålade balkonger och tungt gråa fasader. Men vad får man egentligen lära sig om uppväxtvillkoren för förortens ungar? Inte mycket. Det är istället två irriterande klichéer till karaktärer som tydligast ska understryka själva Förorten: dels är det Sanna Ekmans rabiata rassemorsa i raggarförpackning, dels den etniskt stereotypiserade finske alkoholmissbrukaren Pecka. Man sitter och hoppas att få slippa höra dem ta ton, men det är en förhoppning som tyvärr inte infrias.

Förorten är också en farlig plats där fjantiga kriminella sluskar gömmer stöldgods i källarförråd under tiden som fem (barn) löser en gåta. Denna del av intrigen finns med som komiskt tomma berättartekniska koner som pliktskyldigt måste rundas för att man ska komma varvet runt och få sin åskådarpoäng i protokollet. I övrigt är förorten precis som vilket annat ställe på jorden; barnen busar, leker och är som barn är mest.

För att vara en musikal är det ovanligt oinspirerat på sångfronten. Den enda musikaliska kreationen som faktiskt får taket att lyfta lite grann är en rytmisk trumkavalkad i ett storkök, men det beror förmodligen på att den dryga minuten långa snutten saknar sång. Musikalinslagen i övrigt matchar betongen.

Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson har gjort en spretig film som starkt påminner om en utdragen IKEA-reklam – en ytlig skildring av en tryggt polerad och tom värld. Detta förstärks så klart av att charmtrollet Embla Hjulström - Mirre i filmen och en av få ljusglimtar - även blivit en profil i ett antal reklamfilmer för just IKEA. Tillsammans med Kidane Adgoy överglänser hon Jennifer Brown (snygg socialarbetare) och Skarsgård som båda gör acceptabla om än aningen stela insatser. För att få upp filmen på en högre nivå hade det behövts bättre manus, bättre sångnummer och bättre rollbesättning (helst utan Dogge Doggelito). Till sist en hälsning till Guldbaggejuryn och flera svenska kritiker: vad sysslar ni egentligen med? Betyg: 3.