Detta gäller också för Martin Campbells Casino Royale, men det finns även ett antal nyheter, detaljer som mer än någonsin är en spegling av samtiden:
1. Temat med internationell terrorism förankras i någon slags politisk semirealism.
2. Mobiltelefonen erövrar manus och får mer utrymme i filmen än Felix Leiter från CIA.
3. En IT-anpassad Bond penetrerar ogenomträngliga servrar och tar sig in i sin chefs dator.
4. Pokertrenden fortsätter.
5. En moderniserad Bondbrud: mindre hud – mer hjärna.
6. Reseguideformatet: Uganda, Madagaskar, Florida, Bahamas, London, Montenegro, Venedig etc.
En mindre lyckad nyhet som måste ifrågasättas är valet av tortyrmetod till den obligatoriska ”fienden torterar Bond”-scenen. Förr i tiden var det ofta en hänganordning där en fastlåst Bond långsamt sänktes mot vattnet där pirayor, hajar, alligatorer eller krokodiler ivrigt inväntade ett brittiskt skrovmål. I Casino Royale är det istället en rå variant av pungkross med rep som bara är äcklig. Det var nog bättre förr...
En ny Bond introduceras också. Daniel Craig är 85 procent hårding, 15 procent mjukis. Utseendemässigt är han en korsning mellan Markus Allbäck och en av Dressmangubbarna, fast tio år tidigare så att säga. Aldrig har vår hjälte varit så muskulös och vältrimmad rent fysiskt; han springer snabbare, slåss hårdare och utstrålar överlag mer farlighet. Att sedan rösten emellanåt låter som American Idols brittiske jurymedlem Simon är enbart kuriosa i sammanhanget. Craig sköter sig på det hela taget mycket bra, men han saknar den busiga glimten i ögat som Connery, Moore och Brosnan hade.
Nu är det kanske någon som undrar vad tusan filmen handlar om och då säger jag att den är precis som en vanlig Bond-film med en inledande hisnande actionsekvens som sedan ligger till grund för den fortsatta storyn. Ganska snart hittar Bond en huvudfiende att bekämpa i form av den pokerälskande vattenkammade terrorbankiren Le Chiffre. Det är en skurk som fungerar mycket tack vare en subtil Mads Mikkelsen.
James Bond får en samarbetspartner, den vackra Vesper Lynd (Eva Green), och tillsammans löser de problem och hittar personkemin. Tyvärr blir det alldeles för mycket kemi och gullande för att man ska kunna känna sig helt avslappnad. Bond får ju inte bli kär på riktigt i någon, men här lullar han runt i 15 minuter som en avsomnad Casanova i scener som gränsar till kärlekspekoral.
Casino Royale är för lång med sina 144 minuter. Den genomsnittliga Bondfilmen är 125 minuter lång (ja, jag har räknat) och om man tar bort kärlekskvarten hamnar man nästan där. Men det är dumt att gnälla för mycket när filmen är så spännande, David Arnolds musik så bra och actionsekvenserna så skickligt konstruerade. Casino Royale är inte någon perfekt film, men som underhållning betraktat är den ganska perfekt. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment