I Diane Kurys Coup de foudre berättas historien om två kvinnors vänskap och växande ambitioner. Båda har hamnat i en liknande situation, fast förankrade i äktenskap med män som de aldrig riktigt älskat och med barn att ta hand om. I filmens inledning ges bakgrunden till hur de hamnade där.
Isabelle Huppert är Emma Weber som i en desperat åtgärd att undvika transport till Tyskland under andra världskriget ingår ett skenäktenskap med soldaten Michel (Guy Marchand). De flyr till norra Italien och skenäktenskapet omvandlas mentalt till ett riktigt äktenskap. Tio år senare är de föräldrar till två välmående döttrar.
Miou-Miou (ja, hon heter så!) är den vackra Madeleine. Samtidigt som Emma flyr till Italien ingår hon i revolutionära konstnärliga kretsar i 1942 års Frankrike. Tragiskt nog blir hennes stora kärlek skjuten och i den efterföljande sorgen träffar hon skådespelaren Costa (Jean-Pierre Bacri). Tio år senare är de gifta och har en son i ungefär samma ålder som Emmas döttrar.
Kvinnornas vägar korsas av en slump och vänskapen gror snabbt. Båda kvinnorna befinner sig i medelklassens kvinnofälla. Michel vill inte att Emma ska arbeta. Det är han som ska försörja familjen, hon får ta hand om hemmet. Madeleine, som skulpterar och målar, blir en förebild för Emma och tillsammans börjar de planera för att starta något eget, att förverkliga sig själva och sina drömmar. Men männen känner sig hotade av deras frigörelse och vägen mot ett bättre liv blir svår och krokig.
Coup de foudre är en familjefilm i den snäva bemärkelsen att familjen hela tiden är det sammanhållande kittet. Och vilka familjeskildringar det är! Hur lätt är det inte att förstå Emmas osäkerhet när Michel faktiskt är en sån himla bra och rolig pappa mot döttrarna, samtidigt som man till fullo förstår hennes längtan bort när han är kontrollerande, aggressiv och egoistisk. Det är härligt med en film där motsägelsefulla karaktärer får plats, en film där gott och ont är olika sidor av samma mynt och där människor är mänskliga med sina brister och förtjänster.
Ja, det är en film med starka karaktärer och ännu starkare känslor, vilket accentueras av Bernard Lutics mustiga foto och Luis Bacalovs lugnt tillbakalutade musik. Huppert och Miou-Miou är glimrande i huvudrollerna och förmår verkligen nå ut med sina ambivalenta drömmar till åskådarna. Men viktigast är kanske ändå Guy Marchands roll som Emmas splittrade man. Han ger liv åt en synnerligen dubbelbottnad karaktär som får representera den gamla mansrollen när kvinnornas nära relation (det finns vissa lesbiska undertoner) och växande yrkesmässiga ambitioner verkar hämmande på hans psyke.
Coup de fodre är en känslomässig resa genom tid och rum. Tempot skruvas ofta ner, scener får tid att utvecklas och publiken en chans att hinna reflektera över det som sker. Långsamheten blir en nödvändighet i en film som på ett mycket trovärdigt sätt skildrar kvinnornas slumrande uppvaknande i efterkrigstidens Frankrike. Betyg: 9.
No comments:
Post a Comment